489 1615 1/9 åsattes en s. k. stadgeränta af 4 fat osmundsjern. Han anlade derstädes, samtidigt med brodern vid Grythyttan, en stångjernshammare, Käringborns norra hammare, hvilken under det följande århundradet flytfades till Flosjöhyttan, på sätt förut (sid. 313) blifvit omtaladt. Vid Noraskoga häradsting 1632 9/1 »Anklagade Peder Andersson på Käringeboren sin granne Lars Pedersson ibidem för det han hafver huggit honom i armen med en yxa, hvilket efter (det) bevistes så väl som bekändes, och befunnet blef, att det af brådom skillnad skedt är; derföre Lars Pedersson dömd och efter det 6 kap. S. B. m. vill. sakfäld blef till sine 40 mark. . Sammaledes kärade Peder Anderssons son Anders Pedersson på Käringeboren till Larses son Peder Larsson ibidem, för det han hafver slagit honom i skallen med en yxhammare, hvilket, efter så ljust var, blef Peder efter det 13 kap. S. B. m. vill. till sme 3 mark.» Vid ett annat häradsting 1633 6/12 begärde och erhöll Lars Persson på Käringborn nämdens vittnesbörd derom, att han var boende vid »en stor gästningsväg» och att ingen deromkring ville besörja gästningen, som han för sin del fann ganska betungande, isynnerhet som han till »sin hytta mäkta svag malm bekommer, så att han om dygnet intet kan blåsa öfver 2 skeppund». Detta s. k. häradsbevis var naturligtvis afsedt att bereda honom något slags understöd eller vederlag för gästgifveriets (gästningens) uppehållande. Enligt hvad längre fram (sid. 493) omtalas hade Lars Persson, sannolikt genom sitt giftermäl, blifvit egare jemväl af ett helt hemman i Öskevik. Detta förhållande torde ha varit en anledning till det testamente, som han gaf till sin hustrus förmån och hvarom Noraskoga dombok 1634 10/3 innehåller följande: »Kom för rätten Lars Persson på Kervingeborn och gaf tillkänna det han hafver i sinnet att testamentera sin hustru efter sin död, der Gud honom täckes kala nu på sin ålderdom, sin gård han nu bor uppå, att hon efter hans död i sin lifstid honom oklandradt njuta och behålla skall, men efter hennes död ginge till arf efter lag, hvilket testamente efter det befans intet vara emot lag, utan kristeligit och godt: derföre blef det af rätten efter Larses åstundan och begäran konfirmeradt, stadfästadt och gilladt.» Lars Persson afled omkring 1641 — åtminstone saknas detta år hans - i alla längder — och efterlemnade tre säkert kända söner, nämigen: gen: Per Larsson i Käringborn. Vid den reglering af gästgifverierna mom bergslagen, som vid Noraskoga häradsting 1649 15/8 af landshöfdingen Krister Bonde verkstäldes, förordnades Per Larsson till gästgifvare vid Käringborn; han blef nämdeman 1659 och tjenstgjorde i 18 år till 1677 25/6, då vid Grythytte häradsting »aflade Lars Pedersson på Kärfvingeborn sin hga nämdemansed med hand à lagbok, och sattes i dess faders Per Larssons ställe, emedan fadern för sin ålder- och sjukdomsbräckligheter nu tog sitt afsked från rätten, med godt loford och beröm, att han sig ärligen och täl en lång tid i rätten för en tolfman förhållit hafver». Vid det följande tinget 1678 26/2 innehåller domboken: