517 Så genljuder ännu i dag till oss någon hvar, detta dödsbudet från Herren, så få vi någon hvar höra denna kallelsen: beställ om ditt hus, ty du måste dö. Ack! huru mången menniska måste icke midt under loppet af sina lifligaste bemödanden att verka för det ädla nyttiga och goda, skördas af döden! Vi känna icke försynens delningssätt af vårt lif och våra öden; vi veta icke huru länge vi få verka och arbeta för vår sanna nytta och välbestånd, ty oförmodadt och snart kan detta budet och öfverraska att vi nämligen dö måste och ieke blifva lefvande. Här gäller då icke hvarken rikedom eller fattigdom, ära eller ringhet, höghet och makt eller uselhet, ålderdom eller ungdom. Vi måste lyda förvandlingsbudet, vi måste hörsamma då Herren kallar och då Han målet för oss satt hafver. Forska icke dödlige, hvarföre Gud, ofta midt under den verksammaste ålder och då vår verkningsförmåga bådar den lifligaste raskhet och styrka, kallar oss hädan från ett jordiskt lefnadslopp, vi veta icke ödets dolda skick eller den Eviges styrelselagar, vi veta icke, hvarföre döden beröfvar oss våra vänner, då vi som bäst värdera dem, eller då de som bäst äro till vår hugnad, glädje eller nytta; ty ho hafver kändt Herrans sinne, ho hafver varit Hans rådgifvare? Ack mäåste vi icke vid dessa ödets slag vid dessa förlustens och smärtans ögonblick undertrycka sorgen i vårt hjerta och med undergifven vördnad sucka: ske Herre! din gudomliga vilje och icke min; bvad Gud med oss gör är det bästa både i lifvet och döden: Honom vare ära och pris evinnerliga. Lycklig den, som under ett jemnt och stilla lopp af sitt jordiska lif förberedde sig på det förgängliga och vissa mål, som alla blifvit förelagdt, under det vi framföras af tidens ström, åtföljde af jordens omvexlande öden; som uti stilhet och redbarhet sökte lugna sitt hjerta under medvetandet af fromhet och kristligen uppfylde pligter; som kände en ädel njutning att hjelpa och bistå den lidande, understödja den rådville, och hugna den svage! Som begåfvad med ett godt hjerta, hade det öppet för hjelpsamhet och välgörande och tilgängeligt ej endast af ömhet och kärlek för sina omgifvelser och anförvandter, utan ock af vänskap och sann förtrolighet mot sina vänner; som sökte i omtänksamhet utan förnärmande af andras rätt se sig och de sina till godo, och af tacksamhet till försynens mildhet och nåd njöt sitt ombetrodda på jorden såsom ett himlens lån, hvilket han var pligtig att på ett kristligt sätt använda och förvalta, för att en gång med lugn och samvetsfrid kunna redovisa, då den Evige Domaren kallar till ansvar och redogörelse öfver förvaltningen af stt jordiska goda. Ol skall väl för en sådan kristen åtanken på det tillkommande blifva svår eller döden förskräckande, skall han väl oberedd möta förvandlingen, om ock Herren skulle lyckta dagen förrän aftonen kommer? Har ike dess stilla fredliga vandel förvärfvat honom en högre skatt än den rikaste jordiska välsignelse, neml. i hjertats ostörda lugn och hoppet om en evig frid. Lugn framflöt hans lefnad, som den stilla floden i ostördt lopp framrinner genom de ödsligaste klippor. Lugn blir ock hans död likt vandrarens sömn, som skänker den ljufva hvilan, på banan af en tröttande färd, för att efter den njutna vederqvickelsen bereda glädje, lif och verksamhet för kommande stunder. Sa och efterlängtad blir för honom odödlighetens stund, likasom för seglaren på det stormiga hafvet den i det blåa fjerran mötande hamnen är efterlängtad, dr han i hoppfull glädje och namnlös sällhet får träffa sina kära och älskade 18. Så skall då icke döden för en sådan blifva oförmodad eller svår, då ifvets afton skymmer, ty han har uppnått det önskade efterlängtade landet,