518 han har ingått i den lugna hamnen, der han, från möda, oro och verldsstormar fri, får njuta sällhet utan återvändo. Skicka om ditt hus, ty du måste dö och icke blifva lefvande. Dessa vigtiga Herrans ord hafva ock nu nått sin fullbordan på en af denne församlingens medlemmar, hvars döda stofthydda vi här finna innesluten i denna dystra od trånga boning. Det var i lifstiden bergs- och nämdemannen Per ÖOlsson i Vassland. Han har skickat om sitt hus, och han har derefter vandrat hädan ifrån oss för att hvila sig i sinom del till uppståndelsens vigtiga timme, men hans gerningar följa honom efter. Han behöfver nu ej mera vårt tadel eller heberömmelse, ty saken hos Gud är redan afgjord. Men det var alltid de efterlefvandes pligt, att rättvisa den bortgångnes minne, då det gjort sig berättigadt till aktning och saknad. En afkomling af en hederlig slägt, som alltid inon denna församling gjort sig känd för ädla grundsatser, ära och redlighet, blefvo ock hans anlag tidigt riktade för det sanna, nyttiga och goda, och motsvarade äfven hans bildning de välgrundade förhoppningar, som ömma anförvandter on honom hyste. Det har ock hans förflutna lefnadslopp tillräckligen besannuat. Ehuru ung uppsöktes han af det allmänna förtroendet, och han pröfvades skicklig och värdig att blifva en medlem af dessa, Nora och Hjulsjö bergslagers bäradsrätt, ett förtroende det han med flit och skicklighet fullkomligt motsvarade, och förvärfvade sig sina förmäns ynnest och samtidas aktning. Sit hus, begåfvadt med en synnerlig Guds välsignelse, har han ock omtänksant och värdigt förestått. Tillgänglig var alltid hans boning för uslingen och den nödstälde, åt hvilken han delade barmhertighetens skärf, och, billig i sina fordringsanspråk, skola hans underhafvande icke hafva fog, att på hans döda mull neka rättvisa åt hans minne. Hans boning var vänskapens, välviljans och gästfrihetens hydda, hvadan ock många der funno munterhet, glädje och trefnad. Ack! huru skulle han då icke i alla desssa förhållanden anse sig lycklig? Huru fjerran och oförmodad var icke den tanken, att han så snart skulle skiljas från dessa glada utsigter, snart ryckas bort från dessa ljusa jordens skickelser och det i sina halfva dagar. Men ödets Herre hade det beslutit. En länge försvagad hälsa tärde hans lifs krafter och snart nog lutade hans hydda till sin nedergång. Med kristligt tålamod uthärdade han sina långsamma och svåra plågor, ombestyrde derunder med fullkomlig redighet och sans sina angelägenheter, men nöjd att få skiljas från denna verld glömde han icke att höja sitt matta hjerta till himmelen och under stilla beredelse sucka till verldsförsonaren om frid och förlossning, och målet för hans längtan blef snart uppnådt: aftonen kom, hans lefnads lampa slocknade och han bortgick till en verld, hvarifrån han aldrig mera återvänder. Så har han nu bortgått till det Eviga, dit alla dödliga öfverflyttas från dessa förgängelsens hyddor. Så återträffar han nu de många älskade barn, som frånrycktes hans ömma fadershjerta på jorden, och skall vid detta återseende glädjas af deras oändliga sällhet och frid. Den dolda skickelse, för eti dödligt öga oförklarlig, har nu uppnått sin uppfyllelse och fullbordan, sedan täckelset som omhöljer det Eviga, är upplyftadt, och han nu i ett oskymdt †jus får skåda, hvad ingen dödlig tunga kan utsäga eller förklara. Men här nere på jorden är idel möda, sorg och qval, och då det som bäst varit hafver, har det blott möda och arbete varit. Erfarenheten af denna sanning få vi alla känna, erfarenheten häraf beklaga ock med bitter smärta de ömma bjertan, som detta dödsfall så djupt sårat. Glad och hugnande var den tid, då 2 älskadt stöd, make och fader förljufvade deras dagar, och spridde glädje o01