566 berörda hänseende, som möjligen kunde ställas till hans förfogande; men då det numera är mycket osäkert huruvida han förmår att göra vidare gagn deraf, är det icke skäl att härom framställa någon önskan. Det må blifva yngre och friskare krafter förbehållet att taga hand om fort- sättningen — om det icke går dermed alldeles som det gick med FrRvov. Efter 100 års förlopp — haån afled nämligen 1791 5/2 — har ännu ingen förmått upptaga hans mantel eller att fortsätta der ban slöt... Bland här nedan meddelade handlingar förekommer äfven åtskilliga gamla fastebref, om hvilkas värde och betydenhet meningarne antagligen åro delade. Utg. har förut yttrat sin åsigt derom 1, men det må tillåtas att ytterligare framställa några synpunkter till frågans bedömande. I de äldsta jordeböcker, som finnas upprättade och bevarade, från 1539 och följande år, äro de aldraflesta vid den tiden inom Nora och Lindes bergslager befintliga gårdar eller hemman upptagna och antecknade som 5yskattegods», hvilket förhållande sedermera oförändradt fortfor, äfven sedan dessa gårdars nuvarande hemmantal eller mantal faststäldes vid de skattskrifningsförrättningar, som egde rum, »uti Lindesås bergslag» 31 Januari och »uti Noreskoga bergslag» 4 Februari 1625 2. Alla sälunda såsom »gamla» — till skillnad från ny- eller stadgehemman — klassificerade Sbergsmanshemman», uppgående till öfver 440 hela mantal, gingo i bhandel och vandel lika fritt och obehindradt under 1500- och 1600-talen som någonsin i våra dagar, ty ingen, icke ens K. M:t och kronan hade ännu på ringaste sätt dragit i tvifvelsmål dessa hemmans urgamla skattenatur. Såsom exempel härpå må här endast anföras hvad som förut blifvit meddeladt angående Gyttorps-hemmanets förvärfvande för statens räkning. Ett annat exempel är förhållandet med prestgårdshemmanet i Grythyttan, för hvilket hemman kronan lemnade som vederlag en sin gård vid Nora kyrkebol 3. På samma sätt lemnade staten vederlag för prestgårdshemmanet i Hjulsjö, och de hemman, hvilka 1643 »donerades» till de nyanlagda städerna Nora och Lindesberg, nödgades städerna sjelfva inlösa af vederbörande egare. Åtskilliga andra likartade exempel skulle äfven kunna meddelas ur de samlingar till belysning af bergslagernas historia, som utg. under en lång följd af år sökt åstadkomma, men de anförda torde för närvarande få anses tillfyllestgörande. Sedan rikets förnämsta bergslager med deras tillhörigheter genom 1649 års jernbergsordning tillagts egenskapen af ett regale hos kronan, eller att räknas bland kronans »omistandes gods», begynte en annan uppfattning om de gamla bergsmanshemmanens skattenatur att småningom göra sig gällande. Likväl utlofvades genom en kongl. resolution och förklaring af 1653 16/8, att alla de gods och lägenheter, som blefvo införda i den någon tid förut beslutade bergsiordeboken, skulle alldeles oförryckte och everldeligen lyda och höra under bergslagerna och bruken, och ingen tillstädjas det ringaste torp deraf sedermera ifrån bergverken att afhända. Ännu vågade man således icke uttryckligen förklara, att dylika hemman och lägenheter skulle »lyda och höra» under kronan, och man lade icke heller några hinder i vägen för vederbörande tingsrätter att, på samma 1 Jfr sid. VII här ofvan. 2 Se härom »Vederlaget för tackjernstionden», sidd. 84 och 87. 3 Jfr Noraskog II: 427.