Men förnämst emot de sina, Som giordt gått, så mig, som mina Uti tijd, och åhren mång, Mot mig vählment sinne burit Och ey låtet det bli skurit Af, fast tijden varit trång. Derför nu til tacksamt minne, Gier jag af ett vördsamt sinne, Det jag har at gifva Ehr, En rätt blotter pappers gåfva, Som doch är en ringa håfva Emot det mig vijsat är. Om Ebhrt arbet och Ehr möda, Som I ha at skaffa föda, Så för Eder som Ehr barn; Men Gudh har så velat laga Andra födas genom slaga, Åter andra genom garn: Andra kiöp och handel drifva, I bland sten i bergen rifva Ta metaller i sin art, De I konstigt lärt at vända, At de Ehr til nytto lända, Mon det icke vist är rart; Uti skoug I och lärt röra, Där I stundom han at giöra, Alt med stock, och alt med sten, Ibland eld, och kohl-damb pysa, (pyssla) Här vid kan hvar ovan rysa, Ingen får hos Ehr gå sen. Detta Edert värck Gudh kröne, Med sitt goda Ehr belöne Ehr till nytto, och til tröst, Många åhren än här lefva, Fast ibland med arbet strefva Önskas här med vördsam röst, af Eder tienstskyldige IsAAC GRANAGRIUS. 605