608 Sin goda Vän HzERR ISAAC GRANAGRIUS, til heder, Då han i Upsala disputerade, Om en Klok och Idog Bergs-man i Norberg. Thet är ett mödsamt värck en Bergs-man månde drifva, Som fordrar mycken flit och stor försichtighet. Han måste ju ibland i tjocka skogen klifva, Ther resa milor up, ther sotug gå och het; Försichtigt och i tid måst’ han sig malmen bryta, Som af mångfaldigt slag lägs på dess vissa ort; Ock achtas tiden ej tör somlig’ slagen tryta, Och hindra bruket så, at värcken ej gå fort. Thet står än mer igen, fast mycken möda redan På kolen äfven ock på malmen så är vänd: Ty Malmen måste fort på Rostan läggas sedan, Väl kokas, lagas om, af elden blifva bränd. Från rostan tages up, och se’n han bokad blifvit, På hytte-ugnen slås, då smältes på en gång Båd’ ondt och godt, af eld thess äntlig så blir drifvit, At elröd malmeström far uti moten trång. Til sielfva botn sig thet goda Järnet drager, Ther utryms holet är, djupt ned uti en vrå; Men slagget öfverst på sig rum vid brädden tager, Thär ser man det som flått på röda Timpen stå. Alt thetta, med hvad mer, månd’ I Herr Broder visa, Uti Ert vackra verck, som jag för ögon ser. Er skal thet Lärde folck, för Eder qvickhet prisa, Och önska lycko til, at kunna visa mer; Ert Arbet skal ochså af Bergs-män högt berömmas, Ty thet I hafven giordt, är them til heder stor. Ert namn skal städs af them i värdigt minne gömmas: Så grönskas ähran Er, som nu först litet gror. Far fort min kära Vän, far fort, Er malm at samla Vett, dygder menar jag, som I nu ha begynt; Så skolen I ej se’n i mörcka grufvor famla: Men för Ehr svåra malm få vacker tärings mynt. Detta qväde är undertecknadt af »SAM. TH. SCHULTZE, Vestmannus». Hans lefnadsöden finnas i korthet omtalade sidd. 36 och 37 här ofvan.