607 Til sin Vän och Landsman. Man ser min kiära Vän, med största lust och fägnat, Ehrt vackra värck som I, vårt Bergs-mans folck tilägnat Der med I visat uth, hvad arbet fordras til, Då Bergs-man af Metall sig järn tilvärcka vil. Först måst’ han utbstå nöd, och arbet under jorden, Då han i Grufvor Malm, som hårdt är samsat vorden, Med elds pålägning först, måst berget giöra löst, Med knoster, hackor, kihl, sen slita kropp och bröst. Ja sen med vind och drag, den föra up uhr jorden, Med hästar föra bort, til sud, öst, väst, och norden, Sen läggs på råstar bräns, sen knappas bultas små Ach! tänck hvad arbet är, för än han blifver så. Ej mindre arbet har en Bergs-man uti skogen, Med hyggster, stock och häfv’, hvar til han redebogen, Måst’ stå hvar endast dag, med svett, uthmattad kropp, Än mer det huggit är, han reser, kohlar opp. Doch när han kohlad är, tar Bergs-man krok och harckan, Och rifver kohlen uth, för hem dem til sin varckan, Då de i Massung bärs, och malmen sättjes på, Som sen af bäljors blåst, til järn ned smältes då. Men ej der med ännu, är arbet fört til ända, Sen fordras nogar’ acht, vid forma, bälg och rända, Vid vågar, ställhäll, damm: då man med spet och stång Vil järnet hafva uth, uhr ugnens trånga gång. Nu hvad för ädel skatt, för andra, järn månd’ vara, Har I min goda Vän, med fog först lärt förfara, Ty ingen förr än I, om sådant skrifvit har, Änskiönt at verlden all, dess nytta vederfar. Alt derför’ kiära Vän, Gud mödan Ehr belöne. Och Ehr för arbet slikt, med Heders lön bekröne, Samt gifve Eder alt, hvad sinnet fägna må, En Krans af Lager här, der evig krona få. Önskas af P. S. H. Hvem denne sångare varit är för utg. obekant.