100 Erik Gustaf Geijers yttrande om det svenska nationallynnet. (Jfr sid. 19.) Detta yttrande är af den märkliga beskaffenhet, att utg. icke tvekar att pryda föreliggande anteckningar dermed, så mycket hellre som det ännu med fullt fog kan tillämpas på svenska folket i allmänhet och, man kan gerna tillägga, på bergslagens invånare isynnerhet. Det lyder sålunda: »Om natur och historia äro källorna för att lära förstå ett folk, så är den förras inflytande märkligare på folket i gemen, den senares på de högre klasserna, som, satta i beröring med en större verld, af den erhålla en mångfaldigare bildning. Det är arbetaren, i sin svett sträfvande att afvinna naturen fyllnaden af lifvets första, enklaste behof, som också mest får erfara, att hon i norden, ehuru belönande omtanken och filiten, likväl aflagt alla dragen af en klemande mor, som ger mycket och fordrar litet. Blott ett härdadt, arbetsamt, förståndigt slägte kunde bebo Skandinaviens dalar och berg, eljest vore det förloradt; och äfven vår historia återför tanken till den moraliska spänstighet och kraft, som sjelfva det nordiska lefnadssättet utvecklar och underhåller. Så blef allmogens frihet till person och egendom, då den i det öfriga Europa nästan öfverallt utplånades af feodalsystemet, i Skandinavien oförstörlig; ty den kraft, som i norden fordras till att kunna förvärfva, är mer än tillräcklig för att också kunna försvara. Å andra sidan kan man ej påstå, det svårigheten att förvärfva i samma mån lärt nordbon att spara. Ännu, i allmänhet taget, ger han gerna ut hvad han genom sin idoghet förvärfvat, såsom han i fornåldern förtärde hvad han i härnad eröfrat, älskande ej mindre njutning än arbete, hellre färdig till ständigt nya mödor, än att spara sig dem genom omtanke, och, om han någon gång slår sig på egentlig vinning, merendels viljande vinna för snart och för mycket, sökande njuta för snart och för mycket. Svensken visar, både genom arbetskraft och förmåga att umbära, den största skicklighet att fylla sina behof och vara sig sjelf allt i allom: det finnes ingen nöd, som han icke är öfverlägsen; han har stora tillgångar inom sig sjelf, då han uppfordras att använda dem; och hos intet folk torde en naturlig uppfinningsgåfva vara allmännare än bland Sveriges allmoge, som dessutom, genom en uråldrig frihet och deraf följande deltagelse i fäderneslandets angelägenheter, ostridigt i bildning öfverträffar mängden i andra länder. Men sällan brukas dessa naturgåfvor, äfven der de finnas till en förundransvärd höjd, för annat än fyllandet af ögonblickets behof, eller ock förslösas i de försök, hvari man mera förmärker en lek af stora förmögenheter än afsigten på någon varaktig båtnad. Med en utomordentlig rikedom af enskilda krafter, svara derför framstegen i det hela ej deremot. I allmänhet skulle man kunna säga, att anlagen i norden oftast äro större, mer omfattande än annorstädes, men att, ej mindre i den moraliska än fysiska verlden, den bildande värme saknas, hvilken drifver en rik, lycklig, inom sig fulländad natur till full mognad. Af så mycket större vigt är derför hos oss de moraliska driffjädrarnes förmåga att kunna höja menniskan öfver både naturliga förmåner och brister. Om denna deras kraft må Sveriges häfder tala; må de odödliga namn som dem pryda, bära vittnel Deremot, så snart ej fosterlandets öden eller stora konungars exempel lifvat en allmän anda, som ej sällan visat sig