101 i de största företag och äfven, sedan statens politiska betydenhet minskats, så ofta utöfver närmaste behofvet påtryckt offentliga anstalter en stämpel af nationel storhet, visar ock historien, att de högre stånden hos oss lätt äro utsatta för faran att nedsjunka i yttre söndring och inre obetydlighet. Den arbetande mängden måste i norden värja sitt lif med sina händer. Den gör det med mod, skicklighet och stor kraft; och genom ansträngningens höjd blir hvilan dess nöje; hvarför man ock hos den allt för ofta saknar den omsorg för hvad som förljufvar och förskönar lifvet, hvilken eljest plägar vara den vackraste frukten af genom arbetsamhet fylda behof; ehuru en betydlig skillnad häruti märkes emellan slättbon och bergsbon. De högre, befriade från det omedelbara arbetet för de kroppsliga behofven, ega ej samma uppfordran till kraftyttring ur första handen. Den fiende de ha att bekämpa är ej en öppen fysisk, utan en dold, och derför farligare, moralisk. Den låter känna sig i den förlamande tyngd nordens stränga natur lägger på hvarje sinne, som ej med allvarlig verksamhet upprätthåller sig sjelf. Lättjan förstör hos söderns eldiga naturer genom utbrott af våldsamma oordningar; i norden långsammare, säkrare, eländigare, och är egentligen den nesliga strådöd, för hvilken våra förfäder bådo sina gudar bevara sig. Denna inre dvala är under vår hårda himmel en lätt undfången sjukdom, som döfvar alla högre förmögenheter, och under hvilken den inneburna oron i det nordiska lynnet blott yttrar sig i ett famlande efter sken, en förlust på allt begrepp om väsende, en deraf följande afund mot yttre företräden, och en inbördes söndring; till hvilken dessutom det nordiska lynnet både genom sina fel och sina dygder är benäget. Derför hörer ock allt hvad som väckcer, förenar och sammantränger de i djupet hvilande moraliska krafterna — såsom en strängt rättvis, en kraftfullt sammanhållande borgerlig ordning — egentligen till nordens helsa. — Så tyckes hos menniskan samma motsägelse framträda mellan kraftyttring och hvila, liflighet och tröghet, som visar sig i den nordiska naturen: en motsägelse, som dock mildras och öfvervinnes genom ett naturligen allvarligt och genomträngande förstånd, en djup, men, liksom tankekraften, helst inom sig sluten känsla, framför allt genom ett sinne, som är mäktigt af stora uppoffringar, i afgörande ögonblick aldrig känner fruktan, och lätt höjer sig öfver det förgängliga. Denna tapperhet, i ordets bästa bemärkelse, har varit vårt folks ädlaste arfvedel, är den gedigna metall i själen, hvilken ur olyckornas slipning alltid framgått lika hvass och ren.» Summarisk tabell öfver tackjernstillverkningen vid hyttorna i Nora socken från och med år 1737 till och med år 1850. (Jfr sid. 37.) 15 S u m m a Tiondejern g . summa aven [5 skeppana sYen ; g lisp:d skeppund Holmshyttan (endast år 1738)................. 43 j— 387] 14 23] 4 Hofmanstorpshyttan åren (1737—1739) .......... 111 /—] 1,004] 12 51] 6 Transport 154 /-] 1,391 / 1 a l10