145 man skulle tro, att mensklig flit aldrig vårdat sig om att vända en torfva. Och ändock äro dessa mossbeklädda stenhögar lemningar ifrån landets äldsta uppodling, stumma men säkra intyg om, att jordbruket hos våra förfäder haft en ganska betydlig utbredning. Nästan öfver hela Nerike, der läget varit passande, d. v. s. tillräckligt högländt, för att ej åkern skulle besväras af bottensyra eller öfversvämningar, ser man dessa hopröjda stenrör och märken efter de omliggande ödeåkrarne. En af våra flitigaste forskare — kammarjunkaren L. F. Råär 1 — har egnat detta slags fornlemningar en mångårig och väl genomförd undersökning, hvaraf hufvudsakligen framgår, att de i landet befintliga sträckor af ödeliggande åker och äng intaga tre eller fyra gånger större jordyta, än all den åker, som för närvarande finnes, och att folkmängden, för att kunna odla och bruka en så stor jordrymd, måste ha varit många gånger större, än den nu är; — att brukningen af dessa ödeåkrar icke fortgått synnerligt många århundraden, emedan myllan hvarken är så djup, som i de uräldsta odalåkrarne, ej heller balkarna vid rör och renar uppnått en jemförlig höjd med dem hos de sistnämnda; — samt slutligen, att stenrören icke utgöras af större stenar, än att de af en enda man beqvämligen kunnat lyftas och ditläggas, hvilket åter bevisar, att odlarne af dessa jordrymder saknat arbetsbiträde och varit ensamme hvar och en om sin intaga. Dessa iakttagelser sammanlagda — säger förenämnde forskare — hänvisa på, att en tidpunkt inträdt långt efter landets första uppodling, som medfört en tvingande nödvändighet att skyndsamt utvidga landets åkerbruk; — att detta utvidgade åkerbruk fortgått en jemförelsevis kort tid, endast några, ehuru ej många århundraden; att det på hvarje ställe bedrifvits med enskild mans, eller obetydlig arbetsstyrka; — samt att platser för dessa odlingar blifvit anvisade oftast aflägse ifran de gamla hemmanen. Och om man i Sveriges statslif söker efter ett skede, på hvilket alla dessa förhållanden äro tillämpliga, så finnes verkligen ett sådant, nämligen det tidehvarf, hvarunder trälarnes frigifning småningom försiggick. Det är klart — säger han vidare — att, fastän tjenarnes lifegenskap upphörde, antingen mot lösen, eller efter kristne lärares föreskrifter, eller af välvilja, ingen af dessa bevekelsegrunder förmådde husbonden att till den forna trälen bortskänka sin jordegendom, eller så stora delar deraf, som skulle svarat emot de talrika nya medborgarnes lefnadsbehof. Att en del af dessa qvarstannat, dels såsom frie tjenare, dels såsom brukare hos odalmannen, följer af sig sjelft och bekräftas af landskapslagarne; men det är också lika tydligt, att nämnda befattningar endast någon kort tid kunnat vara tillräckliga för en folkklass, som, mångtalig från början, måste enligt all erfarenhet hafva skyndsamt och till stort belopp förökat sig efter frigifningen. För detta öfverskott, som icke egde vår samtids utvägar till lefnadsbergning, hvarken uti fabriker, hvilka då ännu icke undanträngt husslöjden, ej heller i betydliga städer eller på en stor handelsflotta, återstod såsom enda möjlighet till försörjningsmedel och egen bosättning att uppodla någon för den forne husbonden obehöflig del af hans jordrymd, på vilkor, dem vi nu ej noggrannt känna; men dem vi hafva goda anledningar förmoda varit ena- 1 Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland. Linköping 1856. 10