146 handa med dem, som i likartade fall ännu uppgöras, såsom hälftenbruk, dagsverksskyldighet, eller mot vissa bestämda arbeten, eller någon afgäld i kreatur, fisk, villebråd o. d. Söker man åter i vår historia efter en tilldragelse af så störande inflytande på det borgerliga lifvet, att ur densamma kan förklaras huruledes dessa vidsträckta åkervidder samtidigt och på en gång återkommit i ödesmål, så finner man en sådan alltomstörtande katastrof i den år 1350 rasande digerdöden. Om aän, såsom våra historieskrifvare längesedan anmärkt, jemförelsevis få af de högre samhällsklasserna föllo offer för farsoten, så var förhållandet alldeles motsatt med den ringare och fattigare delen af befolkningen. Våra gamla handlingar, våra krönikor och framförallt våra egna marker lemna derom ett ojäfvigt vittnesbörd. Det är tydligt, att med den stora minskning i arbetskrafter, som var en följa af den folködande digerdöden, de qvarlefvande hellre skulle bebo och bruka de gamla gårdarna, hvilkas åker var i god häfd och full växtkraft, än egna sig åt skötseln af den nybrutna jorden, som ofta låg aflägse och ej sällan var af mindre bördig natur. Man finner således, hurusom hela den yngre kulturen måst öfvergifvas och lemnas i lägervall, huru den bättre delen blifvit använd till äng, och den sämre utlagd till beten och skogsväxt; hurusom de lågländta sidvallsängarna blifvit odugliga, sedan kärrvattnet, som blef qvarstående, efter det aflopp och dammar ej längre höllos vid makt, befordrade en mossvegetation, som småningom hvarf för hvarf höjt deras yta, så att denna nu efter århundradens förlopp ofta ligger flera fot öfver den forna slåttervallen. Denna framställning med dess ofta skarpsinnigt, alltid fyndigt gjorda deduktioner, hvilka vi här måst förbigå, har emellertid rönt motsägelser af andra forskare 1, som anse denna gamla kultur gå tillbaka in i den gråaste hedendom och förskrifva sig från tider, då Sveriges innebyggare först blefvo en åkerbrukande befolkning, — och att försöket att förlägga ödeåkerns uppkomst till tiderna nyss före digerdöden och göra dess förfall till en omedelbar följd af denna landsplåga, måste betraktas mera som en snillrik än i sak väfgrundad förslagsmening, mot hvilken flera inkast kunna göras, såsom: — att det förefaller mera radikalt än historiskt berättigadt att antaga, det största delen af landets jordbrukande befolkning skulle omkommit i digerdöden; — att de många kyrkor, som ännu finnas qvar ifrån tiden före denna farsot, genom sin storlek ingalunda häntyda på, att folkmängden då varit större än nu; — att trälarnas frigifning väl knappast föranledde någon tillökning, utan endast en annan fördelning af den åkerbrukande befolkningen, enär jordbruk redan förut fanns till såsom landets modernäring; — att de frigifna trälarna icke nödvändigt må anses varit i saknad af allt arbetsbiträde och ensamne lemnade att hvar för sig bruka sina små åkerlappar, då väl i mångens hus funnos uppväxande söner och döttrar; — och att hundrafemtio år före digerdöden, då Saxo Grammaticus sammanskref sin Danmarks historia, mångenstädes inom danska väldet funnos sådana skogbeväxta åkerfält, hvilkas ålder redan då måste gå långt tillbaka i tiden, och att intet skäl är att antaga, det förhållandet varit annorlunda i Sverige än i Danmark. 1 G. O. HYLTÉN-CAVALLIUS: Värend och Virdarne, sid. 44. A. E. HOLMBERG: Nordbon under Hednatiden, sid. 90.