181 Strödda anteckningar om vägar och väghållning inom Noraskogs m. fl. härader. »Våra förfäders sätt att färdas, ridande eller till fots, och att föra sina varor med så kallade klef på ömse sidor om hästryggen, bestämde sträckningen af de äldsta stigarne öfver högländta och torra marker, emedan man både för egna och hästens fötter hellre väljer den backiga, men fasta trakten. än den fuktiga och djupa», yttrade redan för längesedan en af landets mest bekanta bygdeforskare 1. Denne författare framhåller vidare, att i hans ort den bördigaste jorden merendels finnes på höjderna och att följaktligen de flesta hemmanen äro der belägna, hvadan det vore klart att vägarne derstädes, »som i början trampades från gård till gård utan afseende på något aflägset mål, skulle uppgå på dessa bebygda backar och sålunda erhalla den ojemnhet och krökning, som ännu dem utmärka, emedan senare tiders vagnvägar, med högst få undantag, blifvit småningom brutna och vidgade i spåret af de äldsta stigarne.» z »Att höjder och kullar för detta ändamål begagnats», tillägger förf., »egde ett ytterligare skäl uti forntidens större vattenmängd med större sumpighet i kärr och sidländta ställen, hvaröfver en väganläggning skulle hafva medfört långt större svårighet än i våra dagar, då vi, så framt vi äro okunniga om detta förhållande, förundra oss öfver förfäders förmodade misstag att lägga väg, ofta i krökning, öfver stora branter i stället för en ginare öfver nu mera uttorkade kärr och dalar.» 1 hufvudsak har det anförda sin tillämpning äfven inom Noraskogsbygden. Om man närmare aktgifver på de lokala förhållandena, skall man snart finna, att de äldsta byarne och hemmanen, eller de, hvilka med visshet kunna anses hafva blifvit bebygda före den tid då bergshandteringen härstädes tog sin början, i regeln äro ganska högländt belägna, hvaremot de senare tillkomna hyttebyarne vanligen ligga i dalgångarne, invid vattendragen, naturligtvis för att man skulle bo så nära »grytan» eller masugnen som möjligt. Men sedan dessa hyttebyar sålunda tillkommit, skydde man icke heller besväret att från den ena byn till den andra taga genaste vägen öfver höjder och backar, äfven om man skulle vara frestad antaga, att i många fall de första invånarnes husdjur och isynnerhet getterna varit de ursprungliga vägvisarne. De första stigars och vägars beskaffenhet var egentligen endast afsedd för gång och ridt, ty hjuldon kände man icke ännu till och de kommo först långt senare i bruk. Härigenom blef det allmän sed att bära de döde till kyrkogården. Då stigarne voro så smala, att två personer i bredd icke kunde framgå med en vanlig bår, begagnades en stång, hvarunder kistan fastbands och uppbars af en eller två personer, både före och efter, gående i rad, hvilket sätt ännu i dag lärer begagnas från mycket aflägsna torp och skogsstugor. 1 L. F. RÄär, »Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland», 5:te delen, efter författarens död utgifven 1875.