182 Icke på en gång, utan småningom, har vägarnes utvidgning och förbättring fortgått, hvarom naturligtvis för äldsta tider alla underrättelser saknas. I den mån bergshandteringen gjorde framsteg, blef dock behofvet af förbättrade kommunikationer oafvisligt. Nästan omedelbart efter den första hammarsmedjans uppförande 1544 vid Kungshammaren, finner man att, till underlättande af den besvärliga jerntransporten, som förut till stor del torde hafva skett genom att »klöfja» jernet på hästryggen, konung Gustaf I aflåtit en skrifvelse 21 Janugri 1545 till dåvarande fogden öfver Nora och Lindes bergslager samt Åkerbo m. fl. härader Nils Tulesson derom, att, enligt bergsmännens begäran, »en vagnväg måtte röjd och anlagd blifva» mellan Noraskog och Ärboga, hvartill de menade vara »god lägenhet och tillfälle» 1. Den väg, som sålunda kom till stånd, utgick antagligen från Kungshammaren och torde jemväl hafva föranledt upprättande af det s. k. Herrstallet, ett stall eller skjul invid Norasjön, der hästarne insattes, under det resande »herrar» i båt färdades öfver sjön till och från Nora kyrkoby. Den nya »vagnvägen» anlades öfver »Kungsheden» förbi Långforsen till Bondebyn och Jerle samt fortsattes vidare genom Fellingsbro socken till Arboga. På ett möte i Arboga 1561 åtog sig allmogen en skatt under namn af taverne- eller skjutsfärdspenningar, för befrielse från skyldigheten att utgöra fri skjuts och forslingar för kronans räkning, och på herredagen i Stockholm följande året bestämdes skattens belopp till 2 mark af hvarje skattebonde samt hälften af frälse- och kronolandbor, hvarom k. bref utfärdades till de fiesta fogdarne 8 September 1562. Men redan samma år sökte dock allmogen i Dalarne och Bergslagen befrielse från tavernepenningars utgörande och efter skedda underhandlingar, att antingen åtaga sig förhöjd afgift eller återtaga skjuts- och forslingsskyldigheten, kom denna efter någon tid åter i sitt gamla skick. Af bevarade kronoräkenskaper inhemtas emellertid, att taverne- eller skjutsfärdspenningar utgått inom Nora och Lindes bergslager under flera af åren 1561—1566, hvarefter afgiften synes hafva upphört, åtminstone tillsvidare. I sasmmanhang härmed må ock anföras, att i 1565 och närmast följande årens räkenskaper innehåller jordeboken anteckning derom, att »Nora kyrkebol är en by, besuten med ölkrogar, som lemna vägfarande folk herberge», hvaraf man torde kunna sluta att samfärdseln och antalet resande inom bygden icke varit så ringa, som man på grund af kommunikationernas bristfälliga beskaffenhet möjligen kunnat föreställa sig. Det är sannolikt, ehuru säkra upplysningar derom icke stått att vinna, att den bruksrörelse, som under åren 1605—1621 drefs för kronans räkning vid Gyttorp, föranledt åtskilliga vägförbättringar. Såsom ganska betecknande må dock nämnas att i den redogörelse öfver »bergsföreståndaren» Mikel Henrikssons förvaltning af sitt bergslagsfögderi, som omförmäles i ett undersökningsprotokoll af 26 November 1621, uppgifves i fråga om Dalkarlsberget, att denna grufva var väl »belägen till K. M:ts bruk Gyttorp, så att man med kärror kunde föra malmen ned till sjön (Vikern) och så med båt in till K. M:ts hytta». Denna uppgift förutsätter således att körväg redan vid denna tid funnits mellan sjön Vikern och Dalkarlsberget, samt att man föredragit att ro malmen öfver sjön i stället för att 1 Jfr om Noraskog II: 140.