217 erläggande af rekognitionsafgift för »the Skogar, som warda consumerade til slike swåre Werks drifwande» 1. Likaledes ifrågakom ej dylik afgift med hänsyn till s. k. bergslagsallmänningar. En sådan är Ofvansjö och Torsåkers allmänning, som enligt Bergskollegii resolution 21 April 1706 blifvit upplåten till »den ökafe allmogen för hvilken skog tryter till sina grufve-, hytte- och hammarverk samt hemmanen uti Torsåker och Ofvansjö socknar till tarfveligt byggningsvirke och gärdefång». Allmänningar af ifrågavarande baskafforf ct torde dock vara närmast jemförliga med härads- eller sockneallmänningar. Huruvida utgifvande af rekognitionsafgift ifrågakommit endast för de bergverk, som erhållit en afskild del af allmänningsmarken eller om skyldigheten drabbat alla, som derstädes för bergsdrift togo skogseffekter, är ovisst; men emellertid synes med skyldigheten att utgöra rekognitionsafgift också hafva förenats rätt till erhållande af bestämdt skogsanslag. Den fördel, som dermed bereddes bruksidkare, motvägde i icke ringa mån den pålagda afgiften, hvarför under början af 1700-talet ej sällan inträffade, att de för bekommande af afskildt skogsanslag underkastade sig särskilda uppoffringar. Äfven Bergskollegium, som fortfarande egde att bestämma om skogstilldelningen, lade å sin sida i dagen stor verksamhet för att till olika bergverk, hvars egna skogstillgångar voro otillräckliga, meddela upplåtelse af allmänningar. Angående rekognitionsskogarnas användande förekomma åtskilliga förordnanden, hvaraf otvetydigt framgår den vigt, som fästes vid dessa skogar. Upplåten rekognitionsskog fick nämligen icke nyttjas efter godtfinnande, utan densamma skulle uteslutande begagnas till sådant skogsfång, som för bergsdriften var erforderligt. Sålunda stadgades genom k. br. 25 Maj 1696, »thet skola alle på Almenningarne uti Bergslagen, och ther Bruk när äro belägne, upsatte och oskattlagde Torp eller Nybyggen, til följe af Skogsordningar och åtskillige flere Förordningar, genast blifwa utrefne, med mindre icke the Bruksägare, som innehafwa någre serdeles Almennings tracter, emot årlige Skogsörens betalande, skulle wilja hafwa sådane Torp ståendes och bibehålne til Kolare stugur, them Wi wele hafwa frit lemnat med theras bibehållan- eller utrifwande at disponera, alt efter som the för theras Bruk och Skogens besparing kunna finna gagneligast, på thet the icke allenast thermed theste bätre måge blifwa betiente, utan Wi jemväl på thet sättet wara så mycket säkrare, at the lära söka til at conservera Skogen, och then måtteligen bruka til Brukens stadige drirfwande i längden: blifwandes sålunda och så them, som Almenningarne emot årlig Recognition äro tildelte, alt tilfälle betagit at wända skulden på Torparne, om AImenningarne framdeles skulle finnas utödde, jemwäl i anseende ther til, at prætendera någon befrielse för samma Recognition 2.» Genom k. br. 19 December 1696 meddelades äfven den förklaring, att. virke till skeppsbyggeri ej fick huggas på rekognitionsskogar, samt skeppsbyggeri icke heller inrättas nära intill de orter hvarest bergsbruk Arede a, men detta ändrades sedermera derhän, att master och spiror på allmänningar, som voro belägna i bergslagerna eller blifvit upplåtna till bruk. 1 Bergsordningarna I: 503. ?2 Anf. st. I: 493, 494. 3 Anf. st. I: 508.