219 föreskrift om tillämpning deraf, i sammanhang hvarmed äfven stadgades att då, beträffande de allmänningar, som blifvit anslagne till bergsmanshyttor, Rikets ständer funnit den derå satta rekognitionsafgiften ej kunna förhöjas — »i betraktande af perssmännens torftiga tillstånd, som icke synes tåla något större betungande» —, den sålunda beviljade friheten från förhöjning skulle af bergsmanshyttorna tillgodonjutas 1. Om än de låga belopp, som rekognitionsafgifterna utgjorde, i någon mån förklara den obetydliga summa, hvartill de sammanlagdt uppgingo, är det dock ganska troligt, att ansenliga områden förblifvit i strid mot författningarna derifrån fria. Åtminstone förnyades gång efter annan föreläggande för bergmästarne att härutinnan anmäla hvad som blifvit försummadt. Bergskollegii bref 23 Oktober 1747 innehåller föreskrift för dessa att, efter den stadgade metoden, taxera till årlig afgift oskattlagda allmänningstrakter samt insända taxeringsinstrument jemte utlåtande 2. Ytterligare erinran härom förekom i Bergskollegii 27 Mars 1764 aflåtna bref till bergmästarne angående otaxerade allmänningar, äfvensom uti instruktionen för Bergskollegium af 22 Juni 1773, i hvilken kollegium ålades föranstalta, det allmänningar, som innehades af bruk och bergverk utan att de blifvit taxerade, måtte till skogsöresafgift vederbörligen skattläggas 3. På sätt här ofvan blifvit anmärkt, voro bergsmanshyttorna befriade från den vid 1747 års riksdag beslutade förhöjningen i rekognitionsafgiften. Detta upphörde med utfärdande af k. br. 27 Juli 1779, angående beräknandet af samma afgift, hvarigenom, på samma gång som likställighet mellan ståndpersoners och bergsmäns skogsallmänningar anordnades, stadgades, att den tredjedel af rekognitionsafgiften, som tillkommit enligt k. resolutionen 14 Mars 1689, skulle erläggas med 3 daler smt för en riksdaler (specie), men den nyssberörda förhöjningen beräknas efter 6 daler smt för riksdalern, med iakttagande dock att detta beräkningssätt ej sträcktes till sådana bruksegare, som blott tillsvidare åtagit sig att erlägga en provisionel rekognitionsafgift, utan att hafva någon viss dem tilldelad skog, så att dessa skulle, tills de fingo en ordentlig afrösad och skattlagd skogstrakt, blott betala efter 3 daler smt för en riksdaler 4. — Kort förut hade, genom k. br. 5 Mars 1778, rekognitionsafgifterna blifvit indragna till kronan. I Rikets ständers skrifvelse 5 November 1747 uttalades den åsigt, att jernverkens rättigheter och privilegier på upplåtna kronoskogar skulle derutinnan bestå, »att allmänningarna emot skäliga skogsören oskiljaktligen förblifva vid de hammarverk och masugnar, hvarunder de blifvit anslagna, hvaremot kronan, som är verklig egare af dessa allmänningar samt allenast nyttjanderättigheten deraf emot vederkänsla till jernverken uppdragit, följaktligen icke synes kunna betagas att, sedan priset så väl på kolen som alla andra varor stigit, och mycket blifvit förhöjdt, äfven kunna förhöja priset på den aflåtna skogen, och i så måtto fordra någon större 1 Bergsordn. II: 422, 423. 2 Anf. st. II: 419. 3 Anf. st. III: 193, 494, 495. 4 Anf. st. III: 581, 582.