220 inkomst af merberörde allmänningar 1.» Den sålunda uttalade åsigten torde, utom den förut omtalade höjningen i rekognitionsafgiften, hafva föranledt, att den vid samma riksdag antagna bevillningsförordningen, af 14 December 1747, för första gången innehöll föreskrift derom, att den, som innehade rekognitionsskogar eller kolade på krono- eller häradsallmänning, utom rekognitionsafgiften skulle såsom bevillning erlägga 4 öre silfvermynt för hvarje stig kol om 24 tunnor, hvilket stadgande, med anledning deraf att rekognitionsafgifterna voro bestämda att utgå för det antal stafrum ved, som med skogens bestånd ansågs kunna årligen afverkas, sedermera föranledda Bergskollegium att i skrifvelse 1 December 1750 förklara, att »ett stafrum ved och aderton tunnor kol må lika anses» vid beräknandet af bevillningsafgiften 2. Denna senare afgift höjdes i bevillningsförordningen 4 Juni 1752 för rekognitionsskogar eller för kolningsfrihet på kronoallmänningar till 8 öre smt för hvarje stig, hvarjemte föreskrefs, att för den, som kolade på härads- eller sockenallmänningar, skulle, derest afgiften icke motsvarade hvad rekognitionsskogarnas eller allmänningarnas innehafvare utom bevillningen borde utgöra, denna afgift ökas, så att dessa komme att graveras lika med innehafvare af kronoskogarna. I 1762 års bevillningsförordning blef afgiften för kolningsfrihet på rekognitionsskogar ytterligare höjd till 16 öre smt för hvarje stig. Den nedsattes år 1770 till 102/3 öre smt, samt bestämdes 1789 till 4 skillingar, 1810 till 2 sk. och i 1812 års bevillningsförordning till 8 sk. banko för hvarje stis Fef- med hvilket belopp den oförändradt utgick till och med år 1848. De förändringar denna bevillningsafgift sedermera undergått omförmälas i följande afdelning om grufskogarna. Ur den berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870, som af Skogsstyrelsen afgafs 7 April 1879, och hvilken berättelse till hufvudsaklig del legat till grund för här ofvan meddelade anteckningar, må det tillåtas att här återgifva följande yttrande: »Förändring uti gällande bestämmelser i fråga om rekognitionsskogarna blef i början af innevarande århundrade för mången ett önskningsmål. Bonden och i allmänhet den jordbrukande befolkningen såg ingalunda med tillfredsställelse, hurusom de betydande, för anläggning af nyhemman icke tillgängliga områden, som dessa skogar upptogo, innehades emot en obetydlig afgift, utan att för denna jord, som ej var i mantal satt, utgjordes alla de å hemmanen inom orten fördelade onera, såsom väghållning, skjuts m. m., hvaraf allmogen för sina hemman i ökadt mått drabbades. Medan i följd häraf för nämda samhällsklass hvarje anordning, som medförde jordens vederbörliga skattläggning och indelning till hemman framstälde sig såsom önskvärd, hade äfven bruksegare skäl att eftersträfva en sådan omgestaltning af förhållandena, som, med fästadt afseende å den obestridda rättigheten för konung och ständer att förhöja rekognitionsafgiften, härutinnan undanröjde all framtida osäkerhet, dervid målet naturligen blef erhållande af 1 Bergsordn. II: 422. 2 Anf. st. II: 549.