225 ningsskyldighet inom hyttelaget, skulle vara oförhindrad att fritt använda sina skogsalster, så vida hinder deremot genom hvad i allmän lag vore stadgadt eller genom ingångna laga aftal icke egde rum. Ändtligen, efter långvarig och mångsidig pröfning, utfärdades 20 September 1859 den k. förordning angående utsträckt frihet för bergshandteringen, som nu är gällande. Berigenom upphäfdes så väl förut ällande hammarsmeds- och masmästareordningar som 1846 års ofvan omörmälda förordning angående stångjernssmidet »samt hvad för öfrigt i strid mot nedanstående bestämmelser finnes stadgadt». I stället blef nu förordnadt, att »masugnar eller hyttor, stångjernsbruk, manufakturverk och alla andra inrättningar, som afse tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej äro såsom handtverkerier att anse, skola, i afseende å vilkoren för rörelsens utöfning, hänföras till fabriker och således, utan inskränkning i fråga om tillverkningsbelopp eller arbetsmetod, vara underkastade de stadganden, som angående fabrikers anläggning och drifvande, äfvensom beträffande der anstälde arbetare, äro i allmänhet gällande». I öfverensstämmelse härmed och till följd af den frihet, hvilken sålunda blifvit medgifven jemväl för tackjernstillverkningen, skulle den skyldighet till blåsning i hytta eller masugn, som förut ansetts åligga bergsmansjorden, upphöra och de gamla hyttelagen inom tackjernsbergslagerna ej vidare utgöra tvungna föreningar, hvadan äfven lotter i hyttorna kunde utan sammanhang med bergsmansjord förvärfvas och innehafvas. Vid denna utsträckta frihet för bergshandteringen fästades slutligen, likasom vid utfärdandet af 1846 års förutberörda smide»författning, det förbehåll, att vederbörande inom bergslag skulle vara underkastade den inskränkning i bergsmansfriheterna, som i behörig ordning kunde varda bestämd; och skulle den nya författningen träda i tillämpning från och med 1 November 1860. Nästan samtidigt härmed förordnades, genom k. kungörelsen 14 December 1860, att från 1861 dels stångjernstillverkningen inom hela riket skulle befrias från hammarskatt, och dels att tackjernstionden af alla hyttor, belägna utom de s. k. privilegierade bergslagerna, likaledes skulle vid nämda tid upphöra. Genom beslut vid 1871 års riksdag upphörde äfven inom nyssnämda bergslager tackjernstionden från och med 1872, på de vilkor, som finnas närmare omförmälda i k. kungörelsen 9 Juni 1871. Efter tillämpning af alla dessa författningar synes rekognitionsskogshemmanen vara fullkomligt likstälda med öfriga hemman, så inom som utom bergslag. För dem gäller lika väl som för andra hemman, hvad i k. kungörelsen 5 Juni 1885 angående nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter finnes föreskrifvet, »att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker och räkenskaper skola sammanföras till en summa under benämning grundskatt», och att nedsättning med 30 procent af denna grundskatts belopp skulle inträda från och med 1886. Dessa hemman erhöllo jemväl samtidigt en motsvarande lindring i roteringsbesvären och de hafva icke heller blifvit undantagna i de lagar, som 2 December 1892 utfärdades dels angående fullständig afskrifning af grundskatten och dels om ytterligare lindring i rustnings- och roteringsbördan 1. De af forna rekognitionsskogar bildado hemmanen hafva allt ifrån sin 1 Jfr sid. 156—158 här ofvan. Noraskogs arkiv. II. 16