224 slagen, kollegium skulle ega, att — efter från vederbörande inhemtadt yttrande, huruvida samma skog, i anseende till läge eller andra förhållanden, med mera förmån för egaren kunde användas till ett annat af honom egande verks fournering och framgent för det flyttande kolfånget vore att tillgå, så att den derpå grundade rörelse icke inskränktes — ärendet med eget utlåtande till K. M:t anmäla, hvarefter K. M:t ville derom meddela beslut. Huruvida ett dylikt förmynderskap i afseende å användningen af skogen från ett rekognitionsskogshemman numera kan anses såsom tidsenligt, eller ens stå i öfverensstämmelse med den lagstiftning i hithörande frågor, hvilken sedan dess tillkommit, torde dock med skäl kunna betviflas. En blick på särskildt denna lagstiftning lärer vara tillräcklig att ådagalägga icke allenast gagnlösheten af, utan äfven det rent lagstridiga i ett dylikt förmynderskap. Samma dag, som sistberörda k. bref meddelades, eller 16 Maj 1835, blef genom särskild k. kungörelse förordnadt, att handel med och förbrukning af tackjern inom riket derefter skulle vara fullkomligt fri och oberoende, utan hinder af några, genom äldre författningar eller bruksprivilegier och resolutioner deri gjorda inskränkningar. Härjemte föreskrefs, att, på det tillfälle ej måtte saknas för köpare och förbrukare att företrädesvis kunna förse sig med den tackjernssort, som för hvarje särskildt behof vore bäst passande, en hvar egde rättighet till upplags hållande af tackjern, äfven utom våg, endast med undantag för de stapelstäder, hvarest tackjernsvågar redan voro inrättade. Den närmaste följden af denna frihet i tackjernshandeln blef en gradvis utsträckning af smidesrätten. Sålunda medgafs genom k. kungörelse 26 Oktober 1838, att när vid stångjernsverk, för smidets jemnare gång eller af annan orsak, tillökning i stångjernshamrarnas antal fans behöflig, skulle Bergskollegium, på egarens derom skeende anmälan, till en sådan tillökning lemna hifall, Adock med iakttagande af åtskilliga förbehåll och vilkor. Genom k. förordningen ang. stångjernssmidet och den gröfre jernförädlingen af 27 April 1846 utvidgades bruksegarnes frihet i fråga om denna handterings bedrifvande högst väsentligt. Vid de verkstäder för stångjernssmide, stålberedning eller annan jernförädling, hvilka med vederbörligt tillstånd funnos anlagda utom de egentliga tackjernsbergslagerna, skulle tillverkningsrätten vara obegränsad, så att för allt stångjern, ämnesjern, stål eller manufakturjern, som der kunde tillverkas, åtnjöts oinskränkt vågföringsrätt från och med det smidesår, hvarunder egaren sig hos bergmästaren i orten dertill anmält. Enahanda frihet lemnades jemväl de inom berörda bergslager tillåtna verkstäderna, dock med vissa förbehåll, hvarjemte åtskilliga lättnader beviljades för anläggning af nya verkstäder för jernförädling, både inom och utom bergslag. Genom en annan k. förordning af sistnämda år och dag angående kolhandeln förklarades, att, under iakttagande af hvad författningarna stadgade om byggnads- och värmningsskyldighetens utgörande inom hyttelagen, det skulle vara hemmansegare inom bergslag obetaget att från egna, till blåsning i hytta indelta skogar inom eller utom bergslagen föryttra eller för annat ändamål fritt använda sina kol, derest hyttelaget, efter förut skedt hembud, icke ville lösa kolen mot i orten gångbart pris. Den sålunda stadgade hembudsskyldigheten i afseende på kolhandeln upphäfdes kort derefter genom k. förordningen 22 Februari 1850, hvari föreskrefs att hyttedelegare, hvilken behörigen fullgjort sin byggnads- och värm-