232 hållit genom äldre författningar och isynnerhet på grund af k. br. 16 Augusti 1731 samt åtskilliga senare k. resolutioner, förvärfvat sig skatterättigheten till ett stort antal af de i brukets närhet belägna hemman, hvilka antingen vid brukets fundation eller vid sedermera hållna undersökningar förklarats böra betjena detsamma med koltillverkning eller andra tjenstbarheter, och hvilka hemman af en eller annan orsak ansetts nödvändigt tarfvas till brukets uppehållande och vara i sådant afseende omistliga, dock med vilkor att åboen ej skulle få drifvas från hemmanet. Genom k. br. 23 September 1747 reglerades förhållandet mellan åboar och egare af dylika till bruk skatteköpta kronohemman på det sätt, att hemmanet icke finge belastas med flera dagsverken än de, som i jordeboken vore hemmanet påförda, ehuru bruksegaren, som är kronan ansvarig för räntan, finge öfverenskomma med åboen om hela hemmansräntans förvandling i kolning och körslor mot samma betalning, som skattebönder njuta; börande dagsverken beräknas efter ortens markegång, samt härutöfver inga onera åboen påläggas. I öfrigt skulle åboen vara odrifven så länge han gjorde sin skyldighet efter husesynsordningen och lagligen nyttjade skogen. Genom k. br. 28 Januari 1757 medgafs bruksegare rätt att, utom den kolning, körslor och dagsverken, hvaruti jordeboks- och mantalsräntan förvandlats, hafva frihet med egen betjening så nyttja skogen, att den för framtiden eger bestånd, och, der lägenhet dertill gifves, jemväl uppodla åker och äng, såvida åboen det ej sjelf förmår och derigenom ej lider intrång; hvaremot åboen icke kan betagas ett sådant bruk af hemmanets skog, som fordras till hemmanets vidmakthållande genom byggnader och stängsel m. m., men att honom ej tillåtes afföra skog eller kol till annan än den, som eger skatterättigheten; varande åboen tillika förbunden låta jordegaren framför någon annan njuta, mot skälig betalning, de dagsverken och körslor, som, utom de hvaruti jordeboks- och mantalsräntan blifvit förvandlad, kunna efter öfverenskommelse åstadkommas. Jemlikt k. br. 11 December 1766 skulle, derest ett bruk nedlägges, skatterättigheterna å de kronohemman, som för brukets skull samt till dess hjelp blifvit från kronan inlöste, hemfalla till kronan eller bördeman. De flesta åbo- eller bördsrätter torde dock för längesedan blifvit förvärfvade af vederbörande bruksegare och dessa sålunda njuta bördemans rätt till godo. I ett af Kammar- och Bergskollegierna 30 Mars 1801 afgifvet gemensamt utlåtande angående af vederbörande häradsboar framstälda anspråk på skogsanslag från de allmänningstrakter, hvarifrån styckebruket enligt föregående resolutioner erhållit understöd till bruksdriften, förklarades »Åkers bruksegares rättighet till kol- och annat skogsfång, genom det med K. M:t och kronan ingångna köp. samt äldre och senare författningar, vara behörigen befästad», i anledning hvaraf K. M:t genom resol. 20 fh. samma år gaf Länsstyrelsen »befallning, att, utan vidare omgång, låta uti landtmätares, krono- och socknefullmäktiges samt bruksegarens närvaro, anställa en noga och behörig undersökning till utrönande af skogstillgången på allmänningarna samt hvad skogsfång bruket med afseende på dess eget skogsförråd kan erfordra och de skoglösa hemman i orten behöfva, samt huru stor trakt uti vissa tunnlandtal bruket för dess drift och bestånd i framtiden till enskildt nyttjande mot årlig afgift af närmast belägna skogar må kunna anslås»; och skulle den sålunda anbefalda undersökningen »denna sommar försiggå, på det delningen emellan bruket och landet ju