256 och jag väntar och hoppas, att man icke må finna det så alldeles olämpligt, att K. M:t, då det gällt inskränkande af den frihet, hvarmed ifrågavarande skogar hittills af vederbörande grufegare innehafts och förvaltats, hänvisat frågan till Riksdagen. Jag beder att få anföra två bevis derför, att förhållandet är sådant jag uppgifvit detsamma. K. M:t har nämligen genom en dom förklarat, att i händelse på en skog af ifrågavarande beskaffenhet malmanledningar skulle finnas och inmutningar derå tagas, så tillhör jordegandeandelen den, som disponerar skogen, men ingalunda inmutaren» 1, »Hvad deremot angår de vanliga kronomarkerna och allmänningarna, så får, då inmutning egt rum å dem, inmutaren tillgodonjuta hela eganderätten till grufvan; ty kronan har eftergifvit sin jordegande andel. Det kan icke med fog fordras, att hr Sjöberg 2 skulle haft kännedom om denna dom. Men deremot borde han hafva sig bekant, hvad som blifvit utredt i ett af Kommerskollegium afgifvet utlåtande angående Nora-Karlskoga jernvägsaktiebolags begäran att af en grufskog få fri upplåtelse af så mycken mark, som erfordrades för banans utmål inom samma skog, hvilken, om jag ej missminner mig, kallas Gyttorps södra allmänning 3. Genom detta utlåtande utreddes, att grufegaren innehade skogen med sådan rätt, att K. M:t icke kunde begagna sig af den frihet, som Riksdagen förunnat honom att af kronans mark få till jernvägsbolag öfverlåta mark utan ersättning, utan grufinnehafvaren ansågs äfven innehafva grufvans skog samt endast behöfva afstå den mot ersättning såsom vid expropriation. Detta borde hafva varit hr Sjöberg bekant, emedan han deltagit i afgifvandet af berörda utlåtande. Hade han då reflekterat öfver detta, så borde han hafva kommit till insigt derom, att grufallmänningar verkligen innehafvas under en qvasi-privaträttslig titel. Detta jemte en tillbakablick på 1823 års riksdagsbeslut 4 har föranledt K. M:t att framlägga ärendet till Riksdagens pröfning. Nu är frågan den: äro de af K. M:t föreslagna bestämmelserna olämpliga eller innebära de icke snarare på samma gång aktning för bestående rättigheter, som, i fall dessa missbrukas, garanti för att statens bästa blir tillgodosedt? Efter den utredning, som lemnas i den k. propositionen, anser jag denna fråga icke kunna på flera än ett sätt besvaras, och det så, att propositionen till fromma för saken bör bifallas.» Såsom redan är sagdt bifölls den k. propositionen, i följd hvaraf k. f. 30 Maj 1873 angående förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar utfärdades. Genom beslut vid 1882 års riksdag 1 Detta yttrande afser K. M:ts dom af 28 April 1868, omtalad här ofvan sid. 242. 2 Kommerserådet Joh. Sjöberg hade nyss förut anmärkt såsom oegentligt att författningsförslaget om grufskogarna framlagts till Riksdagens pröfning. 3 I det tryckta protokollet står »Nora-Gyltorps allmänning». Detta är ett tryckfel, enär den omtalade jernvägen är dragen öfver Gyttorps södra allmänning, hvarå äfven Gyttorps station blifvit anlagd. — Jfr för öfrigt sid. 248 här ofvan och bilagan n:r 10 längre fram. 4 Detta beslut har nämligen legat till grund för det här ofvan (sid. 227) omförmälda 1824 års bref i denna fråga. — Samtliga kursiveringar i det meddelade yttrandet har utg. tillåtit sig.