367 bo, Våbecks och Backa byamän i Gustafs socken, Häradsdomaren Jan Persson i Ingevallsbo, Stora Tuna socken, ej mindre för egen del, än öfrige delägare uti så kallade Thungrufvan, tillika med Bomarsbo hyttelag i Norrberkes socken samt Löfås med Jutbo byamän i Stora Tuna, å den andra, svarande, angående ej mindre Kongl. Maj:ts och kronans rätt till den inom Stora Tuna socken belägna Östanbergs grufskog, än svarandernes hvar framför annan påstådda bättre rätt att få densamma till skatte lösa m. m., hade Härads-Rätten i utlåtande den 16 sistlidne Juni, med bifall till Herr Bergmästarens anhållan, lemnat saken på anstånd till denna rättegångsdag, då parterne hade att sig åter vid upprop för Härads-Rätten inställa. — — — Den 6 Oktober. N:o 273. S. D. Sedan ofvan antecknade parter uti nu förekommande sak sig inställt, afkunnades följande Utslag. Af hvad parterne anfört och handlingarne innehålla hafver Härads-Rätten inhemtat: att sedan i anledning af Kongl. Kungörelsen den 4 Februari 1811 angående användandet af Recognitionsskogarne, Bergmästare- -undersökning den 22 Juli 1814 företagits å den så kallade Östanbergs norra grufskog inom Stora Tuna socken, hvilken af ålder varit begagnad för derpå belägna grufvors behof och genom Kongl. Bergs-Collegii Resolution af den 10 Juni 1714 blifvit förklarad för grufskog, derefter densamma ej mindre 1767 af landtmätaren Ungroth än 1778 af landtmätaren Brandberg blifvit affattad, dervid, sedan Solfvesbo, Wåbecks och Backa byamän till 1762 års Häradsting, instämt dem, som då i egenskap af grufägare innehade skogen, och yrkat att en del deraf, såsom kärandernes skog frångången, måtte dem tillerkännas, en sådan förening blifvit träffad, som 1778 års karta utvisar och grufskogen blifvit upptagen till 366 tunnland 20 kappland, och jemte det hyttefogden Anders Jansson å Bomarsbo hyttelags vägnar hos Konungens Befallningshafvande den 15 April 1815 sökt få lösa denna skog till skatte, hafva vid ofvan omförmälda Bergmästare-undersökning dels Häradsdomaren Jan Persson i Ingevallsbo med intressenter uti så kallade Thungrufvan och Bomarsbo hyttelag på anförda skäl påstått företrädesrätt att till skatte få lösa densamma i händelse Kongl. Kammar- och Bergs-Collegierne ansåge den kunna till skatte försäljas, dels Solfvesbo, Wåbecks och Backa byamän yrkat att 1767 års förening, som de ansett genom 1778 års landtmätareförrättning stadfäst, måtte äga bestånd och de för öfrigt få framför andra till skatte lösa grufskogen, hvilken ofelbart skall blifvit första gången utbruten af deras mark, och förbehållit sig i annat fall den rättighet till mulbete å skogen och de inhägnader derå, som af dem alle obestridt varit begagnade, samt dels Löfås och Jutbo byamän påstått: att som deras förfäder, hvilka ägt hyttan vid Jutbo och Ingevallsbo, varit de som upptagit och arbetat grufvorna å ifrågavarande skog och derigenom, enligt hvad 1714 års resolution utvisar, föranledt till utbrytning deraf, samt såmedelst tillskyndat Kongl. Maj:t och kronan denna i annat fall aldrig till varande ägendom, och dessa hemman ägde ringa egna skogstillgångar, måtte på desse och flere anförde skäl få företräde till skattelösen af denna grufskog; så har enligt Konungens Befallningshafvandes förordnande den 21 April 1819, å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar, i anledning af Kongl. Kammar- och Bergs-Collegiernas skrifvelse, Landsfiskalen