282 Till slut yttras i skriften: »att hr statsrådet vid anordningen af de åtgärder från statens sida, som kunna påkallas för häfdande af statens rätt, täckes taga i benäget beaktande, att med dessa åtgärders vidtagande under vissa former den rätt till ersättning, som torde af oss kunna påräknas för vårt redan hafda och blifvande arbete, utan svårighet kan varda oss betryggad, men att med tillämpning af andra former en sådan vår rätt lätt kan äfventyras, derom lära vi ej behöfva ens uttrycka vår ödmjuka önskan». Skriften med bilagor blef af statsrådet och chefen för Finansdepartementet 15 Juli öfverlemnad till Kammarkollegium att dess advokatfiskal tillställas för den åtgärd hvartill aketih. kunde finna densamma föranleda. Handlingarna öfverlemnades af kollegium till Advokatfiskalsembetet, som med anledning af desamma företog undersökningar. I en till K. M:t stäld underd. skrifvelse anmälde embetet 14 Januari 1894, att det med ledning af skatteköpsböckerna upprättat förteckning å sådana under bruk skatteköpta hemman och lägenheter, hvilka uppkommit af rekognitionsskogar, och hvilka enligt uttrycklig föreskrift i skattebrefven skulle vara oskiljaktigt förenade med bruken, samt vid jemförelse med senast inkomna mantals- och skattskrifnings- samt taxeringslängder funnit, att sådana hemman till ej obetydligt antal frångått bruken. Derjemte hade från bergmästarne inkomna relationer från 1891 och 1892, äfvensom i Kammarkollegium förvarad förteckning öfver de svenska jernverken gifvit vid handen, att åtskilliga bland ifrågavarande bruk blifvit nedlagda. Då dylika åtgärder enligt gällande föreskrifter och den uppfattning, som finnes uttalad i Statsutskottets utlåtande n:r 49 vid 1886 års riksdag skola medföra skatterättens förlust, hade A. F. E:t ansett sig ega giltig anledning att å kronans vägnar mot innehafvarne af vissa uppgifna hemman och lägenheter anställa rättegång i syfte att egendomarne måtte till kronans fria disposition återställas. Derjemte yrkades i stämningsansökningarna, att K. M:t och kronan måtte tillerkännas ersättning ej mindre för rättegångskostnaderna, än äfven för den förlust, som uppkommit derigenom, att från ofvan uppräknade skogar obehörigen afverkats skog. Ifrågavarande hemman, till antalet 385, nummer, äro belägna hufvudsakligen i Vermlands, Örebro, Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands och Vesterbottens län, ett mindre antal i Östergötlands, Elfsborgs, Skaraborgs och Södermanlands län. Den återvinningstalan A. F. E:t sålunda ansett sig böra anställa grundade sig, som ofvan nämnts, i fråga om vissa hemman derå, att de blifvit afyttrade och skilda från de bruk under hvilka de skatteköpts, i fråga om andra hemman derå, att de bruk hvarunder de skatteköpts blifvit — vare sig officielt eller endast faktiskt — nedlagda. Men A. F. E:t har äfven fäst uppmärksamhet vid det förhållandet, att äfven å de skatteköpta rekognitionsskogshemman, som ännu innehafvas af bruk, der bruksrörelse drifves och som således ej kunna för närvarande blifva föremål för återvinningstalan, »lärer på sätt i angifvelsen framhållits. skogen afverkas till afsalu, hvarigenom de för skatterättens fortsatta åtnjutande stadgade förbehåll blifva i väsentlig mån åsidosatta». A. F. E:t hade derför ansett sig böra hänskjuta till K. M:ts bepröfvande, huruvida jemväl i sistnämnda fall anspråk på skadeersättning skola för kronans räkning framställas.