283 Slutligen, och då det vore af vigt, att missbruk af ofvan antydda art för framtiden förebygdes, hemstälde A. F. E:t, att K. M:t ville redan till 1894 års riksdag aflåta proposition derom, att tillämpning af förordningen 30 Maj 1873 angående förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar måtte utsträckas jemväl till rekognitionsskogshemman. Denna advokatfiskalens skrifvelse remitterades 1 Februari till utlåtande af Kammar- och Kommerskollegierna. Hvad angifvarne för öfrigt förmält om åtskilliga andra bergslagshemman har icke föranledt någon åtgärd; och hvad åtskilliga tidningar ordat om åborättsinnehafvares anspråk har intet att skaffa med nu väckta återvinningstalan. På grund af den sålunda undfångna remissen, hafva Kammar- och Kommerskollegierna i anledning af A. F. E:ts förevarande skrifvelse 12 Mars 1894 afgifvit gemensamt utlåtande af hufvudsakligen följande innehåll: Hvad först beträffar frågan, huruvida, med hänsyn till sådana skatteköpta rekognitionsskogshemman, mot hvilkas innehafvare A. F. E:t ansett sig ej för närvarande kunna för kronans räkning anställa återvinningstalan, anspråk på skadeersättning må för kronans räkning anställas på den grund, att, på sätt i förberörda skrift framhållits, skogen å sådana hemman lär afverkas till afsalu, hafva Kollegierna anfört, att A. F. E:t icke i någon mån styrkt de antydningar om dylik skogsafverkning, som i skriften förekomma; att, äfven om man antager, att å ifrågavarande hemman sådan skogsafverkning till afsalu bedrifves, hvarigenom hemmanens egare i större eller mindre mån åsidosätta eller motverka de afsigter att understödja bruksdriften, som låge till grund för den ursprungliga upplåtelsen af rekognitionsskogarna till bruken under nyttjanderätt, och som derefter funnit sitt uttryck i besluten om samma skogars försäljning till bruken under eganderätt, samt bekräftats af sedermera utfärdade k. bref och resolutioner, ett sådant förhållande likväl icke i och för sig lär utgöra tillräcklig grund för ett yrkande å skadestånd, enär anspråk å ersättning för en genom skogens afverkning uppkommen förlust synes förutsätta, att den, som framställer anspråket, sjelf eger rätt till skogen eller åtminstone kan framställa anspråk på dess återvinning; att det i sådant syfte af A. F. E:t framstälda påståendet, att, genom skogens afverkning till afsalu å dylika skatteköpta hemman, »de för skatterättens åtnjutande stadgade förbehåll blifva i väsentlig mån åsidosatta», måste — då de på grund af k. kungörelsen 4 Februari 1811 samt Kammar- och Bergskollegiernas kungörelse 31 Mars 1824 utfärdade skatteköpsbref intet förbud är stadgadt mot sådan skogens afverkning, — anses hvila på förutsättningen, att dylikt förbud är inbegripet uti och följer af det i dessa skatteköpsbref införda vilkoret, att »hemmanen skola vara med bruken oskiljaktigt förenade», ett vilkor, hvars innebörd och verkan det tillkommer allmänna domstolar att bedöma; att då A. F. E:t mot åtskilliga innehafvare af skatteköpta rekognitionsskogshemman anstält rättegång under påstående, att nämnda i skatteköpsbrefven införda vilkor blifvit af dem åsidosatt, och med yrkande, att i följd deraf hemmanen må återställas till kronans fria disposition samt att kronan må tillerkännas ersättning för den förlust, som för henne upp-