289 då ingen rimlig anledning eljest finnes för antagande, att staten med upplåtelsen någonsin afsett annat, än att för sina ändamål befrämja detta smide eller för antagande, att staten med upplåtelsen afsett blott att på det allmännas bekostnad rikta enskilda personer, då icke bruksegarne å sin sida till staten gifvit något som kan kallas valuta för en förment upplåtelse till oinskränkt ego, alldenstund hemmansräntan oberäknad beloppet af hvad staten för upplåtelse af 276,92 1 mantal rekognitionsskogar af bruksegarne uppburit, utgör allenast 23,423 kr. 41 öre, eller något som högst (motsvarar?) en tiondels procent af dessa skogars sammanlagda värde efter nu gällande beräkning, då således bruksegarne, en och hvar helt säkert för länge sedan dragit fördel, till belopp mångfaldiga gånger öfverstigande hvad de utlagt, af statens frikostiga understöd af deras bruksrörelse — för att icke tala om de ofantliga värden, de derefter eller bredvid bruksrörelsen på eget bevåg redan tillgodogjort sig ur skogarne genom deras afverkande till afsalu, samt då slutligen, om staten upplåtit skogarne till viss användning eller såvidt de på visst sätt användes, det torde vara klart att staten sjelf har qvar all rätt, som den ej upplåtit, sålunda särskildt äfven rätten till ersättning der skogarne användts till annat än afsedt ändamål, så synes det i sanning som om staten — äfven om icke 1739 års förf. vore i denna stund omedelbart tillämplig, hvilket dock uppenbart synes vara fallet — både från juridisk och billighetssynpunkt, egde fullt fog för talan i syfte af missbrukens hämmande och dertill i sin uppgift för det allmännas befrämjande en pligt att här tillvarataga sin rätt, så mycket mer som staten, såsom det nu tillgår, saknar alla garantier för, att, när en gång i framtiden skogar kunna på olika håll behöfvas för bruksrörelse, något af dem då finnes i behåll till dess understödjande. Den omständigheten att för enskilde, som vant sig att bland sina årliga inkomster räkna vinst på dylik skogsafverkning, det lärer kännas ganska svårt att framdeles vara i saknad af densamma, torde ej i och för sig utgöra giltigt skäl för efterlåtenhet — helst dylik efterlåtenhet emot desse enskilde är obillighet gent emot alla andra, som få vidkännas ökade bördor i motsvarighet till hvad staten består de förre. Jag frånser alls icke att i särskilda fall, der nuvarande innehafvaren af dylika skogar köpt dem för en dryg betalning, utan att beakta, att sådana skogar ej lagligen kunde säljas för afverkning till afsalu, och nuvarande innehafvaren ej hunnit ur dem genom dylik afverkning taga valuta för sin köpeskilling, bevekande omständigheter kunna sägas föreligga; men sådana fall — dervid man dock torde beakta en hvars rätt att söka sitt igen af sin fångesman —, motsvaras af andra, der man har full anledning antaga, att innehafvaren med klar insigt eller i alla fall med misstanke om sin bristande rätt, efter kall beräkning skyndat att tillgodogöra sig skogarne för afsalu, innan han förekommes af ett befaradt anspråk från statens sida, samt vidtagit särskilda åtgärder för att omöjliggöra eller försvåra efterräkningar. I allt fall och om staten verkligen ej upplåtit rekognitionsskogarne till afverkning för afsalu — och ingen kan väl säga att detta skett — så synes åtminstone för framtiden en sköfling af dessa skogar genom oberättigade enskilde personer böra förebyggas. Och det synes som, om antydda bevekande omständigheter, der rättsgrunden eljest finnes klar, i intet fall kunna röna Noraskogs arkiv. II. 19