290 beaktande, annat än såvidt angår statens anspråk på ersättning för redan gjord afverkning. Härtill sluter sig emellertid den ännu större frågan, om icke rekognitionsskogshemman, derå afverkning för afsalu egt rum, på sådan grund helt enkelt måste anses förverkade till staten. I enlighet med förklarandet i 1811 års författning att »då dessa hemman äro inrättade af den för bruken till deras upprätthållande som nödig ansedda mark och skog, bör ock i de skattebref, som Collegium derå utfärdar, det förbehåll intagas, att de alltid skola blifva oskiljaktige från de bruk hvarunder de lyda», innehålla skatteköpebrefven det uttryckliga förbehåll att »hemmanet oskiljaktigt varder förenadt med N. N. bruk». Det sätt hvarpå föreningen skulle genomföras var, att skogen å hemmanet användes till bruksrörelsens understöd. Nedlägges bruket finnes intet, hvartill hemmanet kan vara förenadt; och att hemmanet i sådant fall är lagligen förverkadt lärer vara klart. Användes skogen till annat ändamål än bruksrörelse, är ju lika väl föreningen upphäfd; och samma påföljd, hemmanets förverkande till kronan, synes sålunda jemväl i detta fall böra inträda. De skäl, som ifrån innehafvarnes sida anföras för deras förmenta rätt att emot den uppenbara afsigten med upplåtelsen få använda skogarne till helt andra ändamål än bruksdrift och att allt framgent få behålla dem utan afseende å det uttryckliga vilkorets åsidosättande, synas icke ega någon verklig betydelse. Såsom det första skälet plägar anföras den omständigheten, att enligt nåd. förordningen den 1 Maj 1810 säljare i köpe- eller skiftesafhandling om jord och fastighet icke egde förbehålla sig eller andre, att, »emot någon i samma afhandling bestämd penningesumma, eller andra vilkor, få framdeles vinna egendomen åter». Emot detta argument borde först kunna erinras, att berörda lagbestämmelse uppenbarligen torde hafva afsett blott att ordna förhållandet emellan enskilde säljare och köpare, men icke att i någon mån hindra staten att göra upplåtelser till särskilda ändamål eller att binda de lagstiftande myndigheterna uti deras befogenheter. Och om äfven emot all rimlighet så varit meningen, hafva lika uppenbart de lagstiftande myndigheterna frångått denna mening, då den 4 Febr. 1811 en ny lag af Konungen med Ständernas samtycke utfärdades, angifvande i tydligaste ordalag, att deri omförmälta, omfattande upplåtelser af statens egendomar, rekognitionsskogarne, egde rum under förbehåll eller vilkor; — såsom ock de i enlighet med denna nya förf. utfärdade skatteköpebref innehålla uttrycklig hänvisning till gällande lag, hvartill var att räkna bland annat författningen af den 11 Dec. 1766 derom, att, då bruk nedlades, de derunder lydande hemman skulle hemfalla till kronan. Det lärer ock vara naturligare att betrakta utfärdandet af kungörelsen den 4 Febr. 1811 såsom ett oemotsägligt bevis för, att nyssberörda 1810 års lag aldrig varit afsedd att gälla upplåtelser ifrån kronan eller i allt fall icke sådana upplåtelser, som afsågos i 1811 års författning. Ett annat skäl som anföres är, att kronan för befogenhet att utöfva återvinningsrätt skulle egt skyldighet att inteckna dylikt förbehåll; men det lärer vara uppenbart, att inteckning i allmänhet väsentligen är afsedd blott till tryggande af enskildes rättigheter emot hvarandra, medan man utan tvifvel