298 omtalade äldre författningar blifvit skatteköpta under bruk, och sådana hemman, hvilka i enlighet med 1811 års kungörelse blifvit skattesålda icke allenast fill stångjernsbruk och manufakturverk utan äfven till vissa s. k. ädlare verk, samt till hyttor och grufvor. Dessa båda slag af hemman hafva sin särskilda historia och — lagstiftning. Det i den väckta återvinningsfrågan så ofta åberopade 1766 års k. bref kan endast hänföras till det förra slaget af hemman, enär några rekognitionsskogshemman vid tiden för brefvets utfärdande icke funnos, ja, icke ens kunde komma till stånd innan vid pass 50 år senare, eller sedan 1811 års författning blifvit utfärdad. Redan denna omständighet hade bort mana till tveksamhet vid bedömandet af ifrågavarande brefs betydelse, men ännu mera torde detta blifva förhållandet derest man gör sig mödan att närmare studera det verkliga innehållet deraf. Brefvet, som innefattar K. M:ts »förbud emot flyttningar 2 smiden och hammarskatt», är dateradt 11 December 1766 och lyder sålunda: Adolph Friedrich etc. Göre vitterligit: at hos Oss är, i anledning af Riksens Ständers underd. föreställning, uti öfvervägande kommit hvad skadeliga påföljder äro at befara för det allmänna utaf flyttningar af smide och hammarskatt, i synnerhet som derigenom kunde et privilegium, hvilket på et enda ställe blifvit meddelt, öfver hela Riket utvidgas, och vägen således banas till privilegiihandel äfven för dem, som genom missbruk redan gjort sig deraf förlustiga: och hafve Vi fördenskull pröfvat godt härmed at förordna, det inga ansökningar om smidesflyttningar hvarken under eller emellan riksdagarne få ske, vid Tretusende Daler Silfvermynts vite, samt at, då något bruk nedlägges, de derunder lydande hemman skola hemfalla til Kronan eller Bördeman; dock at i förra fallet Åboen vid sin lösningsrätt bibehålles, emot köpeskillingens erläggande til Kronan, utan at bruket någon åbo-rätt tillerkännes; kommandes likväl härvid på det nogaste at i akttagas, det hvarken Ridderskapets och Adelens eller de öfriga Ståndens privilegier eller särskildte rättigheter därmedelst må rubbas eller dem betagas, äfven som icke heller andre skatte-rättigheter å Krono-hemman vid bruks nedläggande kunna eller böra hemfalla Kronan, eller Bördeman, än de, som för brukets skull, samt til des hjelp blifvit från Kronan inlöste. Det alle etc. Denna författning innehåller således egentligen blott 2:ne stadganden: det ena förbud derom att ansökningar om smidesflyttningar hvarken under eller mellan riksdagarna finge ske, och det andra att, då bruk nedlades, derunder lydande (skatteköpta) hemman skulle hemfalla till kronan eller bördeman, d. v. s. åborättsinnehafvaren, hvilken senare fortfarande bibehölls vid den honom genom 1723 års skatteköpsförordning tillförsäkrade företrädesrätt till hemmanets skatteköpande. Hvad det första stadgandet om förbud mot smidesflyttningar angår, synes tillämpningen deraf i det närmaste hafva uteblifvit och detsamma blef för öfrigt upphäfdt genom k. f. om stångjernssmidet och jernmanufakturen 15 Juni 1803. I denna förordning stadgades visserligen, att nya smiden, som på grund af densamma beviljades, icke skulle få flyttas ur det bruksdistrikt, der de blifvit anlagda, hvarjemte all flyttning af härdar och smiden från bruk utom bergslag till bergslag förbjöds; men deremot skulle flyttning, såsom hittills, vara tillåten från bergslag till andra orter, äfvensom från en bergslag till en annan, hvaraf således följer att 1766