299 års författning i fråga om smidesflyttningar i sjelfva verket upphört att gälla, redan innan 1811 års kungörelse om rekognitionsskogarna ännu kommit till stånd. Hvad åter beträffar det senare stadgandet derom, att, då bruk nedlades, för dess räkning från kronan inlösta skatterättigheter skulle återfalla till kronan eller bördeman, så kunde kronan uppenbarligen icke hafva synnerlig fördel af en dylik bestämmelse, alldenstund vederbörande bördeman eller åborättsinnehafvare fortfarande egde oinskränkt rätt att, när helst det honom behagade, genom skatteköp blifva egare till hemmanet, utan att kronan deraf egde annan förmån än att uppbära den lagbestämda skatteköpeskillingen. Hade dertill bruksegaren sjelf af rätter bördeman förvärfvat sig åborätten — hvilket ingalunda var någonting ovanligt — så var bruksegaren i allt fall, trots 1766 års förbud, laglig egare till hemmanet äfven om bruket blifvit nedlagdt. Att då, liksom statsutskottet i 1886 års här ofvan anförda betänkande, påstå, »att, om skatteköpet ej egt rum, hemmanet skulle hafva hemfallit under kronans disposition», måste anses såsom vilseledande, då åbo eller bördeman fortfarande bibehölls vid sin lösningsrätt och statsmakterna genom en senare tids författningar på alla sätt underlättat, för att icke säga uppmuntrat, till skatteköp af kronohemman. Att för öfrigt kronan sjelf eller dess målsmän ansett det ifrågavarande stadgandet såsom upphäfdt eller utan det ringaste värde för iakttagande af kronans rätt, synes otvetydigt framgå af det faktum, att, hvad särskildt Örebro län angår, i den senast upprättade jordeboken af 1880, alla anteckningar om dylika under bruk skatteköpta hemman helt och hållet uteslutits. Ännu i 1825 års jordebok upprepas dock de äldre anteckningarna om dylika skatteköp, men att de icke desto mindre till och med vid den tiden ansågos vara utan någon vidare verkan må här ådagaläggas med ett exempel. T Nora socken belägna 3 mantal Vestra Sund 1 köptes till skatte för 433 daler silfvermynt under Hagby stångjerns- och Fibbhytte plåthammare jemlikt Kammarkollegii skattebref 12 Juni 1761; men på grund af Bergskollegii utslag 13 Mars 1827 nedlades så väl nämda plåthammare med härd och smide som Hagby stångjernshärd med åtföljande manufaktursrättighet 2. Oaktadt bruket sålunda både officielt och faktiskt nedlades, blef någon återvinningstalan för kronans räkning i fråga om berörda 3:ne hemman icke väckt, åtminstone så vidt utg. har sig bekant, antagligen af det enkla skälet att jemväl åbo- eller bördsrätten till sasmma hemman innehades af brukets dåvarande egare. Det måste anses ligga i sakens natur att, så snart en bruksegare på grund af då gällande bestämmelser förvärfvat sig skatterättigheten till vissa för bruket välbelägna hemman, denne jemväl nödgades förskaffa sig åbo- eller bördsätten dertill, för undvikande af framtida tvistigheter. Att förvärfvandet af dessa åborätter för bruksegaren oftast medförde vida större utgifter och kostnader än hvad skatterättens inlösande förorsakade, må visas med ett par exempel. Enligt Kammarkollegii bref 18 Juni 1702 hade dåvarande egaren till Finnå bruk för lemnad försträckning till kronan erhållit under förpantning skatterättigheten af 1/4 hemman Grecksskog i 1 Jfr sid. 70, 140 och 162 här ofvan. 2 Jfr »om Noraskog» II: 399, 401.