355 till ständiga obehag och bekymmer. Mången natt kunde ända till 30 à 40 fordon, lastade med malm, tackjern och liknande produkter på väg söderut, eller med spanmål, hö och andra landtmannavaror på väg norrut, vara instängda på den föga rymliga gården, under det dragarna fylde gårdens stallar och formännen trängdes med husfolket i den icke alltför rymliga stugan, som tillika utgjorde både kök och sängkammare. Med jernvägen upphörde dock dessa inqvarteringar. Detta nya samfärdsmedel medförde ock en annan fördel för gården. Jernvägen löper nämligen genom den hithörande s. k. Hålsmossen, fordom kallad Håglösemossen, till ett sådant djup, att de delar af mossen, som ligga närmast intill gården, blifvit förvandlade till skogbärande mark och numera prydas af vacker löfskog. — härmed må det tillåtas att ur Nora stads och bergslags tidning n:r 8, för 27 Januari 1894, meddela följande uppsats om Sveriges första lokomotiv och förare. Sveriges första lokomotiv, »Förstlingen», på folkspråket äfven kallad »Grisen», bygdes vid Teofron Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna år 1848 eller 1849 i och för en liten banbit vid grufvorna i Norberg, hvilken bana var smalspårig. Vare sig att man ej behöfde lokomotivet, eller orsaken var en annan, nog af, »Förstlingen» kom ej till någon vidare användning derstädes. Börjades så i början på 50-talet Sveriges första egentliga jernväg att byggas mellan Nora och Ervalla. Godsegaren Fredrik Sundler på Vårgårda i Vestergötland, som var byggnadsentreprenör och i förbigående sagdt blef utfattig på affären, så att han måste lemna sitt vackra Vårgårda och efter åtskilliga års förlopp blef inspektor vid den lilla stationen af samma namn — köpte lokomotivet »Förstlingen» från Norberg och skickade det ännu en gång till Munktells verkstad i Eskilstuna, der det ombygdes efter bredspårigt system, så att det kunde passa till bandelen Nora—Ervalla. I sitt nya skick fördes det på ångbåt från Eskilstuna till Arboga. Här företogs för att få det till ort och ställe den förändring, att de fyra små helgjutna hjulen aftogos jemte koppelstången och annat, och på axlarne sattes andra för ändamålet tillverkade hjul, liknande vagnshjul, hvarefter två par oxar spändes för. På så sätt forslades »Förstlingen» på landsvägarna den långa sträckan från Arboga till Stora Mon i Nora bergsförsamling. Åtskilliga broar, som passerades, måste för tillfället förstärkas med stockar och plankor. Att transporten ej gick fort, säger sig sjelft, och det ovanliga fordonet väckte stort uppseende der det på landsbygden kördes fram. Sedan »Förstlingen» efter framkomsten till Stora Mon ånyo ihopsatts till jernvägslokomotiv, antogs till dess förare bergsmannen Per Erik Persson i Stora Mon, en numera några och sjuttio års man, men med godt minne af alla detaljer från den tid han var Sveriges förste lokomotivförare. Hans aflöning var till en början 24 skilling för dag, derefter ökades aflöningen till 32 skilling och småningom allt mera, så att han det sista året hade ända till 4 riksdaler för dag, men då måste han äfven köra nästan dygnet om. Han förde »Förstlingen» under tre år, nämligen åren 1854, 55 och 56, under hvilken tid banan bygdes. Frakterna utgjordes hufvudsakligen af grus och andra byggnadsämnen för banans behof. Passagerare brukade ofta medfölja, och dessa hade sin plats hos föraren och eldaren på en jemförelsevis stor