395 hans så väl som nämdens begäran (att) han måtte få njuta sådant sitt arbete till godo och hans arfvingar det behålla så länge de kunna kronan deraf skatten uppehålla, under skattemannarätt och rättighet odrifne.» Det må erinras att så väl Dufvedalen, som vestra Kärne, Degernäs, Finnebäck och Storängen enligt 1616 års jordebok i fråga om skatten ökades från 1/3 hemman hvardera, till halfva hemman. Slutligen må här tilläggas några uppgifter om FERNOW sjelf, och detta så mycket hellre, som denne ansedde och ofta citerade författare icke ansetts värdig att inrymmas i något af våra större biografiska arbeten. Ur det förut anförda »Karlstads stifts herdaminne» af HAMMARIN, meddelas derför här nedan den om FERNOW förekommande lefnadsteckning, så lydande: »Erik Fernow, född i Filipstad den 4 Mars 1735, son af skomakaren Karl Fernström. Han röjde tidigt lofvande anlag för studier och blef helt ung intagen uti trivialskolan i Karlstad. Uppflyttades der till gymnasium 1750. Student i Upsala 1755. Aflade 1760 namnet Fernström och kallade sig Fernow. Författade och, under professor Georgii i Upsala, försvarade 1764 en Dissert. de regione Vermelandorum metallica, olim Vermelands berg dicta, et oppido Philippstadio. G1ORWELL har i sina Lärda Tidningar för år 1764 med synnerliga loford recenserat denna dissertation. Prestvigd den 14 Maj 1766. Här (vid Karlsdal) 1776 brukspredikant, men lemnade efter ett år denna tjenst. Var sedan dels adjunkt, dels nådårsprest på flere ställen i stiftet. Dog uti Kristinehamn ogift den 5 Februari 1791. En tidig kärlek för historien gjorde, att han från yngre åren samlade allt hvad han kunde öfverkomma, som syntes honom minnesvärdt och i synnerhet hvad som angick Vermland. Han gjorde utdrag utur domböcker och kyrkoböcker, samt skaffade sig gamla konungabref och handlingar, dels i original och dels i afskrifter, hvilket allt han, på landshöfding Tilas’ uppmuntran, började 1764 att sammanbringa i ett verk under namn af Archivum Vermelandicum. Några tomer deraf blefvo ordentligen inbundne och registrerade, men större delen af hans samlingar, särdeles under de senare åren, äro blott upptecknade på lösa lappar. Största skadan var, att dessa samlingar icke på något visst ställe blefvo förvarade. Fernow sjelf kunde ej upplysa hvar de funnos, utan då han härom tillfrågades svarade han: att han hade några här och några der. Efter Fernows död voro flera historiens vänner, som erbjödo sig att inlösa hvad af hans samlingar kunde igenfinnas. Konsistorium anmodade presterskapet i ett cirkulär, att efterspana hans manuskripter och till gymnasiibiblioteket inskicka hvad som kunde öfverkommas. Det lyckades d. v. vice pastorn i Kristinehamn Gottfried Falk att få reda på första och andra tomen af Fernows Archivum Vermelandicum samt en myckenhet lösa papper. Skada var att tredje delen till hans Vermlands beskrifning, hvilken allt sedan 1788 var färdig till tryckning, icke kunde fås igen. Man har äfven af honom flere temligen lyckade poemer. Genom en sjelftagen besynnerlighet och mindre noggranhet i sitt uppförande, lade han sjelf de svåraste hinder i vägen för sin lycka.» De anförda slutorden gifva anledning misstänka, att FERNOWS skaplynne varit af så pass sjelfständig art att han underlåtit att, till vinnande af befordran, genom smicker och kryperi göra sig behaglig hos