478 Derjemte skulle 200 t:r spanmål lemnas till Kroppa bruk, men det öfriga, utom oxarna, skulle fogden »föryttra uti penningar» och dermed »göra sin högsta flit», så att han »med aldraförsta kunde bringa en ansenlig summa penningar tillväga» och hafva dem med sig då han lemnade sin räkenskap. Redan några veckor derefter levererade fogden något öfver 2,000 daler, »hvilka han för gärden uppburit hafver», enligt drottningens qvitto af 29 Oktober s. år. Enkedrottningen försummade icke heller att äfven detta år utfordra »fyra marker skird talg på hvar skatte- och kronobonde», enligt bref, dat. 6 September. Denna talg skulle fogden »strax och i tid uppbära och försända till hofvet, så snart före blifver». Elfdalsbönderna, som visst tyckte att dessa ständigt återkommande gärder och hjelper blefvo alltför betungande, begärde och erhöllo verkligen förmedling till hälften ifråga om talgen, men gärdeoxen, som de äfven ville slippa, nödgades de dock utgöra, fastän med anstånd till sommaren, enligt det härom utgifna brefvet, dat. 18 Januari 1620. Äfven presterskapet behagade enkedrottningen icke glömma. I ett bref af 9 Augusti 1619 erinrade hon fogden Jöns Bock »att presterskapet äre nu af med Elfsborgs lösen och eljest blifva förskonte med andra penningehjelper och pålagor, undantagandes den beviljade allmänneliga kostgärden». Derföre befalde hon att fogden skulle uppbära af presterskapet »deras årliga och gamla sedvanliga taxa». Innan denna befallning kom till utförande, skyndade presterna att beklaga sig hos drottningen deröfver att de under förlidna åren »varit mycket betungade med Elfsborgs igenlösen och andra pålagor», hvarigenom de blifvit »så utarmade att de intet förmådde utlägga den årlige taxen», som de förut »varit vana att utgöra». Enkedrottningen upptog deras klagan med välvilja, så att de sluppo taxen för det året, men icke heller längre. Man finner nämligen af de följande årens räkenskaper att taxen ånyo debiterades. I 1620 års räkenskap är visserligen antecknadt, att herr Olof i Karlskoga hafver ingen taxa utgjort, men vid revisionen föreskrefs kort och enkelt: »skall taxeras», och i 1621 års räkenskap är hr Olof sålunda påförd taxepengar 2 daler med anteckning tillika att denna afgift »är honom först 1620 pålagd af kammarrådet doktor Nils», samme doktor Nils, som längre fram (sid. 512) finnes omtalad. Presterskapet gjorde dock ett ytterligare försök att undslippa taxen. Af ett enkedrottningens bref 30 Oktober 1620 framgår att presterna genom »deras utskickade» hade »anhållit om tillgift på taxen eller ock förmedling på gärden», som nyligen blifvit pålagd, anförande som skäl »den ringa ärsväxt» de under året haft på säden. Då skörden emellertid utfallit olika, föreskref drottningen, »att de som hafva haft missväxt på säd» skulle slippa med »6 runstycken för hvar helbesuten bonde», ehuru de eljest bort »gifva 9 runstycken för hvar bonde», såsom gärd; »men de som ingen missväxt hafva haft på säd i detta år, de skulle tillfyllest utgöra efter ordningen». Härom skulle dock fogden »med kyrkones sexmän» hålla noga ransakning, så att drottningen »med goda skäl och bevis» kunde erhålla besked, »hvilka som hafva missväxt eller ej». Detta gälde i fråga om gärden; »årliga taxan skola de alla utgifva efter ordningen, utan någon förminskning», hvilket förhållande ock sedermera blef den gifna regeln.