519 Enkedrottning Kristina beskrifves såsom ett storväxt, starkt bygdt fruntimmer med temligen vackert utseende. Hon var skarpsinnig, driftig, manlig till stil som väsende, sjelfrådig, på ålderdomen mer och mer böjd för girighet. Sitt hof beherskade hon strängt, hållande alla i god tukt och ordning. I hushållning liknade, om ej öfverträffade hon sin aflidne herre och man. Det berättas sålunda att hon åt pigorna med aln utmätte den tråd, hvarmed hennes linnen skulle sömmas. Hon älskade sina båda söner med moderlig kärlek och nedlade utan betänkande förmyndareregeringen till förmån för Gustaf Adolf. Under dennes första regeringsår följde hon med ömmaste uppmärksamhet hans steg, än med understöd, än med råd så för helsan, som regeringen. Dock kunde hon aldrig motstå egennyttans frestelse. Genom sin sparsamhet var hon ofta i tillfälle att kunna hjelpa honom med penningelån, men aldrig utan mot vederbörlig säkerhet och hög ränta. Vid arfskiftena efter hertig Johan och Maria Elisabet sökte hon skrapa åt sig så mycket, som möjligtvis kunde åtkommas, och det var ogörligt att förmå henne att afstå från den olofliga utrikes handel, hvarmed hon och hennes underhafvande riktade sig 1. Såsom—den yngre sonen Karl Filips förmyndare regerade hon furstendömet med full myndighet, till och med ännu efter den tid, då hertigen sjelf börjat fatta regeringstömmarna. Man behöfver blott taga närmare kännedom om de äldre handlingar, som längre fram meddelas för att finna huruledes hon öfverallt ingrep i förvaltningen, både på det ena och det andra området. Sina fogdar höll hon efter på det nogaste; deras räkenskaper och åtgärder granskades sorgfälligt både af henne personligen och af hennes kammarråd. Hon ville äfven ofta ha noggranna underrättelser om deras förvaltning och hon skref sålunda en gång (3 Mars 1618) till Jöns Bock å Kroppa bruk: »och sitt der icke för en siffra, utan skrif oss esomoftast till hvad der med (bergsbruket) lider, att vi derefter kunna rätta våra saker». Hon utöfvade ock inom furstendömet högsta domsrätt och förskonade flera lifdömde från dödsstraff, dock mot erläggande af dryga penningeböter. Städse påminde hon fogdarna att skyndsamt leverera till henne sina penningeuppbörder och hon försummade icke heller att begära godt mynt eller »goda riksdaler» vid deras liqvider. Gustaf Adolf iakttog mot sin mor den mest sonliga vördnad och undergifvenhet. Då det gälde angelägna, för sjelfva riket vigtiga ärenden, förblef han obeveklig; men eljest gaf han vanligtvis efter för hennes infall, ehura närgångna de ofta voro både för hans anseende och bästa. Sålunda lät hon kalla sig lappars och kajaners drottning, oaktadt sonen vid danska fredsslutet afsagt sig denna titel. Konungen i Danmark klagade och Gustaf Adolf bad, men förgäfves. Hon fortfor ända till sin död att kalla sig lappars och kajaners drottning. Ingen af konungarne brydde sig slutligen derom. Efter Karl Filips frånfälle förlorade hon lynne och krafter och drog sig nästan helt och hållet från verlden. De sista åren tillbragte hon i besåg och närmare faststälde stadens läge, är det icke sannolikt att han haft den då blott tioårige prinsen med sig. Icke ens drottningen var med på denna resa, ty då skulle väl detta förhållande någorstädes funnits omtaladt. 1 Jfr FRYXELLS berättelser V: 45. VI: 33.