554 städes voro. Sigrid gick der med uppför backen till dem, der hon fann dem sittande på en låga 1, honom på högre och henne på den venstre handen något (i) sär, och satte sig der med ned på venstre sidan om Kirstin. Vid de så suto, tog Peder fram sin tobaksbössa och sporde Sigrid, om hon ville hafva snuftobak?2 Som hon svarade, den råder som bjuder, steg Per upp och satte sig emellan dem båda, gaf så först Sigrid tobak, sedan tog han sjelf. och sist fick han tobaksbössan åt Kirstin. När Kirstin levererade henne tillbaka, sade hon sig hafva tagit så mycket deraf denne gången, som hon aldrig hade gjort tillförene, och derigenom vara blifven så mäkta yr i hufvudet. Tog fördenskull mössan af och ref ut håret, och band det åter upp igen. När det var skedt, såto de och talades vid om annat. Imellertid steg Per upp och gick till sin bössa, liggandes på en fallegård tvärtöfver, satte sig der ned, och lade bössan på knäna, låset åt venstre och pipan åt högre handen, tagandes sig före att laga flintan; när Kirstin såg, att pipan viste åt henne sade hon: Per narras intet med bössan. Rätt som han hade svarat till det: det våles 3 intet, gick bössan lös, och lodet midt igenom Kirstin under hjertat. Strax tog hon sig om hufvudet med bägge händerna, säjandes: Gud nåde mig Pelle, och föll dermed ned på marken. Per lopp till och reste henne upp, der vid hon sade: Jesus Kristus anamma min anda på den siste stunden. Emedan han henne så höll emellan sina händer, kom Sigrid och sade: Gud nåde oss, lodet är gångit igenom henne. Per satte sig på lågan, och bad Sigrid hjelpa henne ned på sina knän. När det var skedt, bad han Kirstin tala ett ord. Men då orkade hon ej mera. Hvarföre begärde han åter, att Sigrid ville hjelpa henne af knäna ned på marken. Sedan hof han sig ned på marken och gret, och klagade sig högeligen. Än steg han upp och ville löpa sin kos. Sigrid 4 sade: det skall du ingalunda göra, tog ock en ed af honom, att han visst skulle gå hem och sägat för sin matmoder, det han ock gjorde, såsom hon vittnade, beklagandes sig der utöfver sin olycka storligen. Uppå denne berättelse frågades, om någon visste dem någonsin hafva sins emellan varit oense? Och blef svaret, ingen hafver der om förstått det ringaste, utan det var kunnigt, att han hade friat till henne, och gifvit henne bok och handskar. Än tillspordes han, hvi han så handterade bössan? Och gaf till svars, att hon kom så för honom, och vid han såg på henne, befann han atrt flintan var lös, skulle fördenskull laga henne, och bars då ej bättre till, än när han hade tryckt flintan till, och ville försöka om hon räckte fram till stålet, slapp eldhanen ned på lyckte fängepannan och der med gick bössan lös. Sist blef målseganden, ofvanbe:te h. Gertrud tillfrågad, hvad hon då mente om dråpet, antingen det skulle vara vilje- eller vådagärd. Hon svarade nu intet annat veta, än det berättadt och vittnadt är, men trodde likväl, att han hafver skjutit hennes dotter ihjäl med vilja, alldenstund han hafver förstått, att han ej skulle få henne, utan en skräddare, Lasse Olufsson, som på äktenskapslofven hade sändt henne någre saker ifrån Stockholm. Och begärade dilation att betänka sig om fulla skäl der till (fanns), till näste ting. Rätten syntes icke oskäligt henne det efterlåta.» 1 Låga = kullfallet träd, rotstalp. 2 Tobaksbössa torde vara det ursprungliga namnet å snusdosa, likasom snuftobak väl är detsamma som snus. 3 Våle, en förvrängning af vörda — akta. 4 I protokollet står Kirstin, som påtagligen är ett skriffel för Sigrid.