556 henne sett, och vara der till vittne. Sedan for han Bengt der ifrån genom Nora socken och Nerike åt Vassbo igen, och rätt som han var der framkommen, kom ock hon dit straxt efter och mötte honom i berörde Kullesäter. Der öfvertalte han henne omsider, att de skulle der efter hålla sig ifrån hvarandra, der med hon blef qvar efter honom, och han begaf sig allena åt Nora bergslag igen. Aldrig sågo de hvarandra sedan, och alltså hade ej han dräpit det qvinfolket, som funnet är i Karlskoga, eho det kan hafva gjort. Landsgevaldigern Anders Jakobsson svarade der på, att hans klagan skulle vara viss och kunna honom af efterföljande omständigheter öfvertygas, att den 18 Juni näst förledne fans uti elfven vid Timsbron ett tjockt och stackot qvinfolk med stora bröst, svart hufvudhår, svarta strumpor, halfslitne skor och ett linneskörte, hugget fram på hufvudet med en yxe- eller stridshammar, såsom liknelse var till, hvilket först öfverkommo herr Zacharias Olufsson kapellanen, Gunnar Eriksson i Vibäck, Joen Olufsson i Rosensjö och flere, när de foro till kyrkan; sedan besigtigade kyrkoherden herr Jacob Jonæ, fogden Mårten Drost, fjerdingsmannen Gunnar Eriksson 1 i Bredegården, Lars Joensson hammarsmed vid Backa, Oluf Joensson i Skråmmen och flere, de alle muntligen betygade det sant vara. Nio dagar före, som var den 9 Juni, kom denne Bengt Träfot med ett qvinfolk sönnan efter, och voro då båda inne om middagen hos Bertil i Agen, det han Bengt öfvertygade, vittnandes derhos, att så mycket han gaf akt på, var qvinfolket stackot och tjockt, och hade svart hår, svart vallmarsbindetröja, blått klädesskörte, och hufvudkläde. Bengt hade ock något i händerna, men hvad det var, stridshammar eller liten kulefork märkte han Bertil intet. Samma dag efter middagen var qvinfolket inne hos Nils Jordansson i Qvarntorp, så fatt och klädt, som Bertil vittnade, hafvandes på fötterna, såsom folket der märkte, svarta strumpor och halfslitne skor; Bengt stod der utanför gården, såsom be:te Nils Jordansson vittnade. Samma dag emot aftonen voro de åter båda inne hos Hindrik Andersson vid Tällekullen och var qvinfolket äfven så till skapnaden och klädebonan, så mycket folket der märkte, det Hindrik Andersson vittnade. Till allt detta nekade Bengt Träfot intet mer, än att han icke hade någon stridshammar, utan en liten kulefork eller rörepåk med en spik i änden och ring omkring, den han brukade för krycka att gå med, efter han hade frusit af sig fötterna medan han satt i kistan för tjufveriet 2. Två dagar der efter, om en söndagsmorgon, som var den 11 Juni, såg Marit Joensdotter honom i OÖstre Kärne, som henne tycktes, med en stridshammar, men intet hade han då något qvinfolk med sig, det nämdeman Påvel i Kärne vittnade på hennes ord. Per Persson i Immen vittnade, att hustru Kirstin i Nolby hade berättat för honom, det hon hade mött Bengt Träfot nordan om Kärne med en klädesbylta, och intet var då något qvinfolk med honom. Johan Simonsson vid Trösvattnet och Staffan ibidem bekände sammaledes, att de hafva sett honom gå der nord ut, och intet qvinfolk med honom. Här till svarade Bengt Träfot, att sedan han och qvinfolket voro i Tällekullen, lade de sig i skogen om natten och gingo så fort om lögerdagen, som var d. 10 Juni, och om natten allt in i Grythytte socken, och ingenstädes voro 1 Torde vara misskrifning för Gunnar Jonsson eller Jönsson, som omtalas på flera ställen längre fram. 2 Denna Bengts berättelse kan ock vara en illustration till den tidens fångvårdssystem.