557 de in(ne) der emellan ej heller mötte någon, som de sågo, utan han Johan Simonsson vid Trösvattnet, och då var qvinfolket af vägen. Kom ock med honom väl fram till Grythyttan, det Per Larsson vid Kärfvingeborn skulle med honom vittna. Sedan mötte ock hon honom helbregd i Vassbo, och lika så skildes der vid honom. Rätten sporde sockneallmogen till, om någon hade sjelf sett eller hört sägas någon här nu frånvarande skola hafva sett qvinfolket nordan om Timsbron? Der till af allom svarades nej; hölts ock för osanning att han och hon skulle sedan mötas i Vassbo, alldenstund han ej längre än tio eller tolf dagar der efter var gripen härföre nordan om Grythyttan uppå Daleskogen, och ingendera spordes der emellan hafva rest af eller till härigenom, eller annorstädes. När nu detta målet togs i betänkande, och nämden förehölls om de ock här utaf kunde svärja honom Bengt Träfot sannan till det mordet, som på det fundne qvinfolket vid Timsbron var begånget, eller icke? Der uppå blefvo de straxt betänkte, att svärja honom sannan, dock fans för godt, att först låta ransakas vid Grythyttan, om ock Per Larsson vid Kärfvingeborn skulle det vittna, som Bengt Träfot sköt uppå. Samma ransakning hafver sedan der ifrån varit förväntad skriftelig. under lagläsarens hand och signete, jemte socknens insegel, men icke ankommit. När laga ting hölls uti innevarande år 1644 d. 12 Septembris i Bredegården, närvarande vice landshöfdingen välb. herr Krister Bonde till Bordsjö och Yrestad med bergmästaren, befallningsmannen och nämden såsom förr, hades åter samme mordsak före. Då vittnade bergmästaren Sten Andersson, att ransakningen om Bengts skutsmål på Per Larsson vid Kärfvingeborn var fuller hållen i Grythytte socken och med henne befunnit, att Bengt hade der utinnan ingen sanning att påstå, men icke hade han bergmästaren fått samma ransakning skrifteligen, ej heller skulle hon nu stå lätteligen och uti hastighet att bekomma, för den olägenhet lagläsaren dersammastädes hafver förmedelst dråpmål kommit uti 1. Den sakgifne var ock fördenskull icke hit hemtad ifrån Nora, der han sitter i fängelset. Hvarföre stäldes detta ärendet till ett Extraordinarie ting på den 28 Septembris, då uti befallningsmannens och nämdens, som förr nämde äro, närvaro, förhölts Bengt Träfot i förstone, det som vittnadt var om hans osanna skutsmål på Per i Kärfvingeborn. Bengt svarade nu, att Per Larsson såg dem fuller intet sjelf, utan hans hustru och folk, säjandes att qvinfolket fick sig mat hos Nils Klemetsson, der allena hustrun och folket var hemma. hvilket skulle ske om tisdagen. När rätten då sade sådane förevändning icke hafva någon grund ej heller kunna honom hjelpa, efter ransakadt är och befunnet, att på den tiden han föregifver, hafver intet qvinfolk der synts, der hos rådandes honom med allvar bekänna gerningen, sade han sig aldrig kunna eller skola bekänna det han icke haf- 1 Zacharias Andersson, förut (sid. 542) omtalad, hade under åren 1641 —1644 handlagt nästan alla häradsting inom dåvarande Örebro län. Han erhöll 22 Februari 1647 förlängning af den kongl. lejd, som han 16 Oktober föregående år erhållit, till 1 Juni 1647, så att han måtte »fri och säker komma hit hem i riket, både att svara för lag och rätta, såsom ock sig med målseganden förlika, för det dråp han hade begått på en bonde i Nerike och Hackva socken boendes». Han erhöll förnyad »pardon» för denna sak 19 Oktober 1650.