560 intagna här ofvan sid. 537—540, kan inhemtas de beslut och åtgärder angående åtskilliga nyupptagna torp och gårdar, som då vidtogos. Ur de följande årens tingshandlingar meddelas här nedan några utdrag, som torde vara egnade att närmare belysa så väl den odlade bygdens oaf brutna framåtskridande som äfven beskaffenheten af vissa jordatvister och eganderättsförhållanden, hvilka till och med i våra dagar icke torde sakna sitt intresse. Vid 1631 års ting framstälde Olof Olofsson i Nytorp anhållan derom, att han »måtte sina egor och mark intäppa och inhägna så mycket till hans gård ligga kunde, hvilket, efter det var lagen likmätigt, blef honom efterlåtet: dock så att nämden det ransakar, att det sker lagligen och utan någons præjudicio och förfång». Vid samma ting »kärade Johan Matsson i Sandtorp till de torpare, som qvarn hafva på hans egor, att de göra honom skada med vatten på sitt hemman, och tillfrågade rätten om han icke må vara mäktig antingen köpa qvarnen af dem eller de taga sin qvarn dädan, efter hon står på hans enskilta egor; hvilket, efter det fans lagen likmätigt, honom beviljades, och vordo sålunda förente, att han efter mätismanna ordom betalar dem qvarnen». Samma rättegängstillfälle »kom för rätten Påvel Olofsson och begärde vittnesbörd af nämden om sitt torp, huru der med är gjort; då berättade nämden att de efter fogden Mårten Drosts befallning hafva ransakat der uppå Stensvike egor, om der kan blifva torpeställe utan bolbyns skada eller ej, och befunnit att der utan någons förfång och skada kunde blifva ett fjerdedels torp, hvilket, efter nämden vittnade, vardt fördenskull både dömdt och afsagdt, att der efter lagen torp och afgärdaby blifva skall, såsom ock att Påvel deruppå vittnesbörd bekomma må». Sannolikt afses med detta torp nuvarande hemmanet Ladurallet, 1/4 mantal. »Sammaledes vittnade nämden om Losseby, der Nils Eriksson bor, hvilket ock ligger på Stensvike egor, att der ock utan bolbyns skada blifver torp af; derföre blef afdömdt att det efter lagen stadigt blifver 1.» I sammanhang härmed »vardt emellan Nils i Losseby och Erik Hansson i Stensvik afsked gjordt för rätta, att efter Nils hafver sått på Erik Hanssons egor uti ett fall, derföre behåller Erik Hansson halmen och Nils rågen». Att fallsvedning vid denna tid varit en mycket vanlig sak — måhända en följd af hertig Karls förut (sid. 432) omtalade mandat — framgår jemväl af ett par andra vid samma ting behandlade mål. Sålunda »kärade Olof i Ullevettern till Anund i Bjurkärnstorp, att han hafver brändt hans fall och skämt det bort, hvilket den andre bekände skedt vara; derföre blef afsagdt, att Anund betalar hans skada på så stor del Olof uti samma fall rätteligen kunde hafva, efter mätismanna ordom». — Likaledes »kärade Lars Nilsson i Immen och hans granne till Hindrik i Trösvattnet för det han skulle hafva huggit fall in på deras egor, och när han hafver brändt fallet, hafver han ock brändt deras skog; men efter de tvistade om egorna: derföre blef afsagdt att nämden skall der om ransaka och vid näste ting berätta hvad der om sant är». Då denna sak icke vidare omtalas, är det sannolikt att nämden, vid sin »ransakning» på platsen, förlikt parterna. 1 Jfr sid. 540 här ofvan.