562 Bregårdstorp alldeles egna sig samma äng till deras egendom. Dertill de †i Bregårdstorp svarade samma äng alltid och af både ålder och urminne hafva lydt, legat och häfdats under Bregårdstorp och ej under Bregården. Beviste ock samma gamla urminneshäfd med tvänne gamla och utlefvade bolfaste mäns ed och vittne, som voro Lasse Larsson i Knutsbo och Per i Finnebäck, de der med läggande hand å bok svoro och bådo sig så sant Gud att hjelpa, som de aldrig någon sin hade hört af deras föräldrar, ej heller sjelfva för deras personer minnes tillbaka af sitt första och längsta barnaminne, än att ju samma Stortorpängen hade häfdats och brukats till Bregårdstorp och ej till Bregården. Efter sådana deras aflagda ed och vittnesbörd vardt dem i Bregårdstorp bemälte Stortorpängen tilldömd så här efter som här till för sin urminnes häfd, att njuta, bruka och behålla alldeles oklandradt och oqvaldt vider bot som lag förmår.» Om ett dylikt tvistemål förevarit vid en domstol i våra dagar, hvilka digra pappersluntor skulle icke deraf hafva blifvit en följd, innan målet blifvit slutbehandladt.. Under vintertinget 26 Mars 1634 »kom för rätten Gunnar i Bregården och klagade till Jöns Jordansson i Knaped, som hafver uppröjt och upptagit sitt torp på Bregårdens gamla egor, att han nu ville derigenom ’”trängia och stängia’ dem ifrån deras gamla fiske både med notkast och kattisser; dertill Jöns svarade att nämden och de tolf skulle hafva honom samma notkast och fiske lagligen tillagdt, der till de i nämden svarade och sålunda sig förklarade, att de hafva dem emellan så lagt och skickat att de skulle samma notkast hvar om annan fika och häfda med sämja, men efter de det nu ej längre kunde: dy samtyckte och beslöto de dem sålunda emellan, att de i Bregården här efter enskilt och för sig sjelfva skulle behålla sina två gamla notkast i norre ändan samt de kattisseställen, som deras gård af ålder brukat hafver; men torpet Knaped skulle alldeles der med samt med det nya tvärkastet afstå, och blifva vid de kasten sunnan till och ängerödningsplatsen innan för kattissestånden, och ho annan här efter någon åverkan på annars fiske tillfogar, böte derföre hvar gång sine 40 mark 1». Vid samma tillfälle »betygade och vittnade samtlige nämden för rätta, att som de i förledne sommar hafva synat och ransakat om Fallet, ett nybygge kunde blifva något torp, som kronan kunde göras någon skatt af, så hafva de lagt, förutan åkern, som nybyggaren uppgjordt hafver, en liten äng dertill, liggandes emellan Fallet och Stegelviken och det skattlagdt för 100 jern, efter Bryniel på Hyttebacken intet kan uppgöra något torp, och eljest samma äng ligger honom afhändes och närmare till torpet». Vidare »framträdde för rätten en gammal gråhårig man Per Persson i Östervik och tillkännagaf, huru han hade köpt af kronan 1/3 uti halfva gården Östervik för sina egna värfvade penningar, sig derhos besvärandes huru hans egna barn honom ville förskjuta, det de allaredan giort hafva, så att han för den orsak skull måst hafva tagit sig hustru; och som samma hans hustru hafver en ung son, Nils Olsson benämd, som gerna 1 Jfr sid. 544 här ofvan, huru Jöns blef bötfäld för »hot och undsäjelse» m. m.