604 malm vid Dalkarlsberget. Vid Dalkarlsbergs grufting i Vikersgården 18 Juni 1660 »framkommo bergsmännen ifrån Karlskoga och begärde dem måtte efterlåtas att upptaga Hertigsgrufvan, hvilket ej förvägras kunde». Ej mindre än 29 Karlskogabor läto anteckna sig för grufdelar i Dalkarlsbergsfältet och från denna tid äro Karlskoga-bergsmän att anse såsom ständiga delegare härstädes. Sedan dessa jemväl erhållit dels ökad tillgång på malm från Persbergsfältet och dels malm från smågrufvor i Lekebergslagen, gjordes ansökning om bergslagsfrihet och privilegier, som jemväl beviljades och närmare reglerades genom kongl. resolutioner 26 November 1660 och 11 December 1667, bestående dessa privilegier af vissa skattefriheter mot skyldighet att utgöra tiondejern. Bergsmän från Karlskoga hade emellertid ingått som delegare i Snöbergshyttan, belägen inom Nora bergslag, hvarjemte nya masugnar bygdes vid Strömtorpshyttan 1665, »efter bergmästaren Sten Anderssons mutsedel», hyilken masugn privilegierades 2 Maj 1668 med 6 års frihet, samt vid Ölmefors- eller Öölsdalshyttan 1671. Slutligen privilegierades Silfverhyttan 14 December 1685 för dåvarande innehafvaren af Alkvettern. I jemnbredd med förenämda masugnsbyggnader uppstodo äfven nya hammarsmedjor på skilda ställen inom bygden. Den första stångjernshammaren bygdes vid Valåsen 1632, hvarpå följde sådana vid Björkborn 1639, vid Bofors 1646 o. s. v. 1 Här må ock nämnas att 29 November 1644 utfärdades Bergskollegii resolution angående »en stångjernshammare i Karlskoga bergslag och elf strax nedanföre Björkeborns hammare, hvilken för Fredrik Engelbrektsson är privilegierad under 6 års frihet», men denna hammarbyggnad kom aldrig till stånd. Deremot har en stångjernshammare, som ej nämnes af hvarken DAHL eller FERNOW, verkligen funnits i Åsjöhytteström, hvilken hammar i 1673 års bergmästare-relation 2 uppgifves vara »för några år sedan uppbrunnen». Denna hammar finnes äfven omtalad i häradets dombok för 14 November 1645 på följande sätt: »Än kändes Börje Andersson och Anders Jonsson i Rynningen samt Östen Månsson och Bryngel Bryngelsson vid Åsjöhyttan skyldige att betala Mårten Drost hvar sina 5 skeppund stångjern och 1 skepp. tackjern för Åsjöhammar, der till de skola hafva dag till nästkommande Larsmessa och intet längre.» Den bruksrörelse, som sålunda kommit till stånd, hade emellertid till följd att flera af bygdens nuvarande större bruksegendomar samtidigt härmed blefvo grundlagda, hvarom några upplysande anteckningar här torde försvara sin plats. Alkvettern, som otvifvelaktigt är bland de äldsta gårdarna, derest man får antaga att densamma är åsyftad i lagman Holdos testamente 1268 3, var under hertig Karls tid ej annat än ett vanligt landbohemman, lydande under frälset. Sålunda upptages i 1574 års räkenskap för Asphytte gård och bruk såsom utgift till »en frälsebonde vid Mycklesboda, nämligen Olof i Alkevettern, i huslega för spannemål, som fördes ifrån 1 Jfr sid. 392 samt DAHtrs förteckning öfver bruken sid. 412 och 413. 2 Af bergmästaren Knut Larsson. Jfr »Noraskog» III: 263—268. 3 Jfr sid. 418 här ofvan.