618 egande- och besittierätten i be:te Valåsen, efter såsom Svens föräldrar hade samma hemman af ör och sör upptagit, och Gerdts fångesman fått med hans minne köpat af kronan med vilkor, att han Sven skulle besitta hemmanet i sin lifstid för skatt, och nöja sig allenast med åker- och ängsbruket, samt om skadegärd å hus, äng och skog å hvar sida; men blefvo sinsemellan om allt sådant vänner och väl förlikte så, att Sven Björnsson skall efter detta innevarande års förlopp hela sin lifstid igenom sitta der i Valåsen alldeles skattfri, och icke vara pligtig att svara till några utlagor eller annan tunga för samma hemman, utan Gerdt Ysing eller hans arfvingar skola det göra; dock icke desto mindre må han Sven, så länge han lefver, nyttja och bruka för sig först alla husen på hemmanet [ju så att han dem håller vid makt och förbättrar efter sin förmågo, och som annor landbo egnar och bör], sedan det hela nordre gärdet eller lyckan, med en fjerdedels tunnelands jord uti en af de andra lyckorna; näst hela den ängen, som ligger nordan om ån, och sist någon del jemte och tillika med Gerdt eller hans arfvingar i fiskevattnet, och allt detta i hela sin, som sagdt är, lifstid öfver. Allt annat som till samma hemman Valåsen lyder och ligger, med rätta ligga bör, eller lagligen tilläggas kan, skall Gerdt Ysing eller hans arfvingar emellertid hafva makt, förmedelst sitt laga köp efter sin vilja, tycke och behag, att pyttja- bruka och behålla, utan något vidare klander, undantagandes löffallet i vesterängarna, som Sven för detta hafver huggit, hvilket han må bränna, så och skära, men Gerdt eller hans arfvingar taga veden. Och hvad de å bägge sidor kunna här till hafva sig emot hvar andra försedt, det skulle här med vara upphäfvet» 1. »Näst trädde åter för rätten be:te Gerdt Ysing i Örebro och gaf tillkänna, huru som han efter fången tillstånds- och mutsedel af näste bergmästare ärlig och väl:d Sten Andersson, hade nu nyligen tagit sig före och begynt att uppsätta och bygga sig en liten ny hammar uppå sina egne skatteegor i Valåsen i Karlskoga socken, uti samma ström, som han hafver sin förra och gamla hammarsmedja stående, dock ett musköteskott derofvanföre öster ut 2, hvilken företagne byggning ingen annan främ- 1 Några år senare, vid ting 25 Augusti 1652, »kom för rätten Sven Björnsson i Valåsen och bekände sig hafva upprättat ett sådant testamente med sin hustru Malin Nilsdotter, att efter de voro barnlöst folk och visste icke, om de hade att förmoda några barn, emedan de voro bägge komne till en hög ålder, så sågo de gerna, att hvilken, som lefver efter den andra, måtte hafva något litet att lefva utaf och tröste sig med till sin dödsstund: Och förty hafver han testamenterat, gifvit och skänkt sin hustru Malin Nilsdotter allt löst, som de nu tillsammans åtte eller kunde få ega, att det behålla efter hans död uti sin lifstid; det samma nämdemännen Joen i Stråbergsmyran och Håkon i Strömtorp, som detta hafva öfvervarit, vittnade hans Sven Björnssons hustru, nu frånvarande, hafva honom gjort, att så framt Gud kallar henne förr än honom, så skulle han få behålla för sig och i sin lifstid alla lösören, men efter bägges deras död, skall alltsammans gå bägges deras arfvingar till delnings efter lag». 2 Härmed rättas ock det misstag, som förekommer å sid. 393, der det uppgifves att Valåse öfre hammar tillkom 1632 och den nedre 1649. Det bör vara tvärtom: den nedre hammaren är den äldsta.