16 honom som hans efterträdare allt intill våra dagar lemnar författaren utförliga och intressanta historiker. Af dessa bergmästare, hvilka alla voro dugande och framstående män, må här särskildt nämnas Sneckenberg, författare sf ett till »hammar-commissionen» år 1687 afgifvet vidlyftigt memorial (här tryckt sid. 591), märkligt för dess rikhaltiga Tnnehall och vittnande om en synnerligt skarp blick för bergshandteringens flerfaldiga behof; den nitiske och ordningsälskande Anders Thunberg; Erik Bergensköld, som författade en beskrifning öfver »Nora bergslag vid 1784 års slut», äfvensom Samuel Troilius och Karl Oskar Troilius, fader och son. Under denne sistnämdes tid undergick genom de kungliga förordningarne af 1850 och 1859 bergmästareembetet en betydande förändring. Allt ifrån år 1650 hade bergmästaren varit ordförande i den året förut inrättade bergstingsrätten, men 1850 upphäfdes denna. I Noraskog, Band 3, har förf. lemnat en redogörelse för det första bergstinget, och här gifver han nu en berättelse öfver det sista. Genom k. förordningen af 1859 angående utsträckt frihet för bergshandteringen inskränktes också bergmästarens öfvervakande myndighet. Som bisittare i bergstingsrätten sutto sexmännen. Att dessa valdes bland bergslagets främsta bergsmän framgår såväl af de korta biografier förf. lemnat öfver de sista sexmännen, som af de i detta band för öfrigt förekom- mande personalnotiser. Öfver ortens riksdagsmän i forna tider meddelas utförliga redogörelser och då förf. för dessa genomforskat de gamla riksdagsprotokollen, har han kunnat gifva ej ovigtiga bidrag till åtskilliga riksdagars historia. Af riksdagsmännen äro särskildt märkbara den stridslystne, oförsonlige partimannen Israel Larsson Timander, som 1761 på olagligt sätt uteslöts ur ståndet för missfirmelse mot talmannen och ståndets sekreterare; den ansedde ch i sitt stånd inflytelserike Per Persson i Vassland, hvilken särskildt må ihågkommas för den nitälskan han visade för ståndets arkiv, öfver hvars eordnade tillstånd han flera gånger klagade; samt till sist den från 1809 och 1810 års riksdagar så olyckligt bekante Per Oxelberg, en af de mest högljudda och stridsfärdige talmännen för bondeståndets anspråk, hvilken för sina i ståndet framställda äreröriga beskyllningar mot magasinsdirektionen blef stäld under åtal och dömd till fängelse. Så hätsk än Oxelberg var mot regeringen och rikets embetsmän, var han dock i en fråga, försvarsfrågan, både regeringsvänlig och fosterländsk, i det han tillhörde den minoritet inom bondeståndet, som i skrifvelse till konungen, under erkännande af »nödvändigheten af att efter yttersta förmåga bidraga till fäderneslandets upprätthållande och våga alla uppoffringar hellre än att blottställa riket genom bristande försvarsanstalter för inkräktning och oss sjelfva för främmande ok» anhöll att K. Maj:t ville stadfästa de öfriga ständernas beslut om försvarsverkets ordnande och national-armeringen. De till grund för detta arbete liggande talrika biografiska undersökningarna hafva äfven ledt författaren in på slägthistoriens område. Han har derför också meddelat en särskild redogörelse öfver några märkliga bergsmansslägter. Af dessa är naturligtvis den gamla Vikersgårdsslägten af största intresset, då den kan förete sköldebref och vapen, ehuru den sedan århundraden tillbaka återgått till bergsmansståndet. Den utgör också ett talande bevis på, huru ringa skillnaden under slutet af medeltiden och Gustaf Vasas tid var mellan det lägre frälset och de förnämligare bönderna. Med densamma äro också alla ortens mer ansedda slägter på ett eller annat sätt förbundna.