15 Historisk Tidskrift, 12:te årgången, 2:dra häftet, Juni 1892, innehåller följande anmälan om Noraskogs arkiv. Bergshistoriska samlingar och anteckningar af J. JOHANSSON. Bd 1. (Häft. 1—3). viur † x † 640 s. st. 8:o. Sthlm 1889—91. Då första bandet af detta i sitt slag nästan enastående arbete nu är fullständigt utkommet, torde det vara väl på sin plats att i Historisk tidskrift lemna en något utförligare redogörelse för dess innehåll. Utgifvaren är som bekant riksgäldsfullmäktigen, den framstående ledamoten af riksdagens andra kammare J. JOHANSSON i Noraskog. Från år 1859, då han tillträdde sitt fäderneärfda bergsmanshemman Ringshyttan, har han med vaken blick sökt samla allt, som i någon mån kunnat belysa förhållandena inom hans hembygd och dess historia. Åt dessa samlingar har gifvits namnet Noraskogs arkiv, och de hafva redan länge lemnat material till flere af de värdefulla publikationer, som utgått från författarens flitiga penna. Den första af dessa var den lilla broschyren: Några ord i fråga om tackjernstiondens eftergifvande, som utkom år 1870 och efter ett par år följdes af den epokgörande afhandlingen: Om eederlaget för tackjernstionden. Mest kändt är dock samlingsverket Noraskog, som utkommit i 3 band mellan åren 1875 och 1887. Till detta sistnämnda sluter sig det nu ifrågavarande Noraskogs arkiv såsom ett slags supplement och fortsättning. Stödjande sig på fullt säkra källor och ofta bifogande bevisande handlingar af ej ringa intresse har författaren här lemnat en i olika serier fortlöpande skildring af Nora bergslags tjenstemän, dess orts- och slägthistoria. Man kunde dervid hafva väntat, att han skulle börjat sin framställning med en historik öfver de båda landshöfdingarne, riksrådet Karl Bonde och hans son Krister Bonde, hvilka båda några år residerade i Nora och inlade ovanskliga förtjenster om dess bergslag, men en dylik skildring har förf. ansett tillhöra »våra häfdatecknare ex professo» och har derför afstått derifrån. Detta kunna vi ej annat än beklaga, ty då dessa »högförnäma stormäns» största betydelse just ligger i de förtjenster de inlagt i fråga om vårt näringslifs och bergsbruks utveckling, torde de väl kunnat skildras af en person, hvilken såsom författaren mer än någon annan studerat och lärt känna alla till bergslagen hörande förhållanden. — I dess ställe inleder förf. sitt arbete med en historik öfver bergmästarne i Nora-Lindes m. fi. bergslagers distrikt. Redan under medeltiden omtalas bergsfogdar i jernbergslagen, men då dessas domsrätt öfvergick till häradshöfdingen, blefvo de af mera underordnad betydelse. Under Gustaf Vasas tid omtalas öfveruppsyningsmän, hvilka omkring år 1600 efterträddes af bergsföreståndare, hvarjemte äfven kronans arrendatorer innehade ett visst slags öfverinseende i fråga om bergshandteringen och bergverkens angelägenheter. Under 1630-talet inträdde dock häri en förändring. Det var den för vårt näringslif så varmt nitälskande riksrådet Karl Bonde som häri tog initiativet. Enligt regeringens uppdrag reste han 1635—36 omkring för att ransaka i jernbergslagen och der införa ordning och skick. Den närmaste följden af denna resa blef den af förf. s. 61—66 meddelade »ordning hvar efter hennes K. Maj:t nådigst vill att bergsmännen uti Jernbergslagen provisionaliter... sig rätta och förhålla skola», hvilken utfärdades den 18 Jan. 1636; i början af det följande året utfärdades instruktion för den förste bergmästaren i Nora, Linde samt Vermlands jernbergslager tillika med Lerbäckssocknen i Nerike. Han hette Sten Andersson. Öfver såväl