95 därföre Sten sände en sin dräng till Hans Månsson på Kårberget, dit Anders var gången, för denne orsaks skuld om gäld. När drängen kom tillbaka, berättade drängen att Anders Tolsson ville skjuta ihjäl Sten Andersson. Då tog Stens dräng bössan och gick dit neder där Anders Tolsson var och bar intet bättre till än Sten mötte Anders; och helsade Sten Andersson. Svarade Anders jag kommer strax till dig och in i gården, tagandes i handen en spänd bössa, i andra handen en yxa, och vid det han kom i porten föll han omkull och höllo honom hustru Karin, Karl Erikssons och flera, att Sten kom på flykten och måste så rymma skogleds, som uti ransakningen fälde domen efter förmäles. Detta nekade intet Anders Tolsson utan frivilligen bekände, men bads före, utlofvandes bot och bättring; därmed saken åter sköts till den konungslige hofrättsvidare förklaring. bud — Uppbud. Efterskrefne gårdar och jordeparter blefvo å tinget uppudne: Ett jordestycke i Stackerud — 2. Ett jordestycke sammastädes af Oluf B. — 2. Ett jordestycke vid Björkhyttan af E. Mats. — 2. Skomakare-Pelles gård — 3. Oluf Skinnares gård — 2. Anno 1632 den 22 December hölls rättegång och laga ting med allmogen af Lindesbergslagen i Lindes socknestuga. Närvarandes: befallningsman välaktad Kristofer Geijer med vanlig nämd. — Den 23 December. Kom för rätten herr Daniel, kyrkoherden vid Lindesås, och gaf tillkänna att honom till hans prestestom är tilldelt ett stycke jord, därföre han hafver levererat till kyrkan ett skepp:d stångjern, hvilket han begärde att det skulle infattas. Så efter det är taget ifrån prestestommen och lagdt till hans hage, som nämden det vittnade, kunde man intet förbigå, utan till minnes här det annotera och upptecknadt vardt 1. — Rågångstvist. Kom för rätten Kristofer Andersson, fordom befallningsman uti bergslagen, och kärade till Peder uti Ludvigstorp, beskyllandes honom med den syn, som är gången emellan torpet och Jerlehyttans ägor, vilja intaga ägor ifrån Jerlehyttan dess gamla och urminnes häfd, nämligen förutan det till torpet är tilldelt och lagdt, viljadär lägga all den skogen som Jerlehyttan tillkommer vester sidan Kungshammarselfven. Där om vittnade nämden, att de hafva gjort skillnad, som hon af ålder varit hafver. Där något är kommet på Jerlehyttans urminnes häfd var dem intet kunnigt utan emot och intet hafva viljan röra henne: hvarföre ock afsades och dömdt blef, att rå blifver som gammalt och fornt varit hafver, det ock nämden hafver gjort, dock deras gamla häfd orörd. 1 I lagläsaren Zakarias Anderssons egenhändiga koncept annoteras denna sak sålunda: »Den 23 December. Berättade hr Daniel att honom är tilldelt af prestestommen ett stycke jord til sin hage, därföre han lofvade till kyrkan ett haift skepp. stångjern, det nämden ock bekände.»