119 sammanföras i det följande de uppgifter angående denna eldsvåda, som här och där blifvit anträffade. En af de svårast brandskadade synes hafva varit kyrkoherden Daniel Johannis, som, på sätt förut är omtaladt, redan 1634 var utsatt både för eldsvåda och annan olycka. Det heter nämligen om honom att »anno 1644, när den häftiga vådelden gick öfver staden, brann hans egen gård hel i grund, den han Hitet tillförene med stor flit och bekostnad hafvyer bebygt och en stor del af sin välfärd där nederlagt dels staden till be- rydelse, såsom ock sin hustru och barn efter sin död i deras lifstid till Bugnod och tröst». Han erhöll dock hjelp i sin nödstälda belägenhet på det sätt, att »efter guvernören välborne hr Karl Bondes sedel» — dat. Nora 26 Juni 1644 — »njuter kyrkoherden hr Daniel fritt sina utlagor innevarande år, af orsak han stor skada tagit hafver af vådeld i Lindes stad», på hvilken grund för honom afkortas: 3 rdrs taxen ......... 4 daler 16 öre, 1 skepp. stångjern, hammarskatt ............ 8» — (prestgärden) 8 fat osmundsjern.............. 40 » — Summa 52 daler 16 öre. För öfrigt synes icke någon annan skattelindring i följd af eldsvådan ägt rum, än att den »kontribution», som, enligt Karl Bondes sedel, dat. Örebro 15 Februari 1644, af Lindesberg skulle utgöras i stället för de förut utgjorda utlagorna med ett belopp af 150 daler, i stället fick användas till »stadens reformation», hvarom mera längre fram. Af stadens rådstuguprotokoll för 1045, som i det följande meddelas, kan äfven inhemtas att vid ifrågavarande, liksom vid många dylika olyckstillfällen, »frivilliga räddare» ingalunda saknats. Af dessa rättegångsförhandlingar synes ock framgå, att jemväl andra gårdar och bostäder än församlingens prestgård blifvit räddade undan lågorna. Hvad som torde vara mera ovanligt att finna, äro de uttryck af tacksamhet och erkänsla, som 44 år efter olyckshändelsen egnats en då afliden församlingsmedlem. Man får nämligen veta af kyrkans äldsta böcker, att 11 Mars 1688 »Lars Persson på Ingelshyttan fått bårklädet fritt för den fara han utstått när kyrkan stod i fara anno 1644», en förmån, som i penningvärde kunde uppskattas till 4 daler; och i dödboken är för nyssnämda dag antecknadt: »Lars Persson på Ingelshyttan: han är begrafven öster på kyrkogården; han var någorlunda behållen bergsman; han lefde kristel. och väl; när kyrkan så väl som staden 1644 var i stor fara för vådeld, har han sig mycket vågat för dess försvar; ålder 90 år». Längre fram i samma dödbok läses för 12 Februari 1690 dessa enkla men vältaliga ord om en annan, dåmera afliden sockenbo: »Lars Persson Pryts i Torphyttan: han lefde kristel. och väl; när kyrkan så väl som staden var första gången i stor fara för eldsvåda anno 1644 har han vågat sig mycket till dess försvar; ålder 66 år». Äfven dessa båda anteckningar synas gifva vid handen att 1644 års eldsvåda icke omfattat hela staden.