126 genom gode menniskors bön och intercession hos välb:ne hr Landshöfdingen, bekommit lejdebref till och ifrån rätta efter lag sin sak att te; begärer nu ganska ödmjukligen att rätten ville denna sak upptaga, granne-Hgen öfverväga och ransaka, och sedan öfver honom en rättmätig sentens och dom fälla. Erik Folkesson, Bengts fader som döden led, var tillstädes när detta dråpet skedde, framträder och berättar hurulunda det tilldrogs, nämligen: Erik med sin son Bengt kommo gångandes på gatan, då mötte dem Jonas Göstesson; sade Erik till honom: jag är skyldig eder Jonas en stig kol, den skall jag med första lägenhet föra eder tillhanda. Svarade Jonas: tack gubbe därföre. Eder son är skyldig mig ett skeppund tackjern, ville han mig så väl betala som jag vet i gören; då svarade Erik, fadern: hvad han är skyldig eder kol eller jern, så vill jag vara god för honom och det eder betala, och så där på handtogos. Bengt, sonen, gick några steg fram sin kos medan fadern och Jonas så taltes vid; sedan vände han sig om och sade till Jonas: Gudi ske lof jag blef af med dig; du kallade mig i fjol en, salve reverentia, en svinehund, var nu sjelf en svinehund, din högfärdiga bengel. Då tog Jonas upp en liten käpp af gatan: när Bengt det såg att Jonas tog upp käppen, tog han upp sin knif och sade till Jonas: om du går hit skall jag slå denne knifven uti dig. Tillförene talade de intet ord till hvarandra; då svarade Jonas: hafver du knif, så hafver jag knif med. I det samma steg Bengt till Jonas, men fadern var emellan att förhindra sonen, sägandes till honom några resor att han skulle gå sin kos, men Bengt svarade fadern intet, utan kastade ifrån sig en påse med salt han hade under armen och lopp bort omkring en timmerhög, som där låg, och kom till Jonas. Då säger fadern att han föll om kull. När han kom upp var hans son huggen ett hugg, däraf han strax blef död. Frågas af Jonas Göstesson om allt sålunda tillgick, som Bengts fader berättar? Jonas svarar att det gick nästan som fadern nu berättar, men allt minnes han intet, såsom när Bengt, som döden led, sade sådana oförnuftiga ord till honom, som ofvan förmäles, säger Jonas sig honom hafva svarat: skall jag nu detta hafva till tack för det jag hafver så lång tid haft fördrag med dig. Eljest säger ock Jonas att han bad fadern att han ville förtaga sin son, det han intet skulle så löpa med knif; då sade Erik fadern till Bengt sonen: löp din gapetuter, hvad vill du med knif; då lopp Bengt bort omkring timret och kom till Jonas. Då stötte han emot honom med den lille kre: dock han intet träffade, ty fadern var emellan dem. Sade Jonas till Bengt: menar du jag hafver icke knif med; då föll fadern omkull och Bengt högg till Jonas några hugg, där af träffade honom allena uti kläderna, men Jonas högg baköfver sig och tänkt huggit Bengt uti hufvudet, dock gått bättre: drabbade Bengt uti axle öga, att han strax föll omkull och blef död. Högg intet mer än det ena hugget till honom med en svärdad matknif. Frågas af Erik fadern om han hafver något att tala emot Jonas dråparens berättelse? Svarar och säger sig härutinnan intet mer hafva till att tala, utan kunde vara möjligt att sådana (ord?) föllo, som Jonas nu hafver berättat, och säger här till med sig med sin sonahustru, en ensörjande qvinna, hvilken ock nu tillstädes är, samt med andre slägt och förvandter, som målsägare äro uti saken, hafva sig välbetänkt, och intet