139 lager, tillika med Lerbäcks socken i Nerike, men sistnämda år erhöll Vermland sin egen bergmästare. Sedan han, på sätt ofvan är sagdt, jemväl blifvit borgmästare i Lindesberg, afträddes denna syssla redan 1652 till förmån för sonen Anders Stensson, hvarom mera framdeles. Enligt den fullmakt, som utfärdades för Sten Andersson att vara stadens borgmästare, skulle han, näst den trohet och pligt han var förbunden K. M:t och kronan, vara förpligtad laga så, att justitieväsendet samt lag och rätt i staden måtte tillbörligen hållas vid makt, att hvar och en skedde lika rätt, så att ingen med skäl däröfver hade sig att beklaga, »följandes rättegångsordinantien efter». Vidare hörde ftill hans åligganden, »att goda ordningar ibland borgerskapet upprättas och hållne varda», samt »stadens privilegier uti sina punkter maintinerade och försvarade, såsom ock att stadens byggningar, hvad som fordras och behöfves, väl aktas och drifvas, med hvad mera i en eller annan måtto, som hans embete fordrar och kräfver, tillbörligen af honom efterkommet blifver.» Bergmästaretjensten inom Nora-Lindes distrikt innehade Sten Andersson till sin död, 25 Maj 1665. Angående hans lefnads- och familjeförhållanden i öfrigt hänvisas till den skildring, som på annat ställe blifvit meddelad 1. Här må endast tilläggas att hans första hustru, hvars namn ej är kändt, afled 1630, som det synes, i barnsäng 2. Hans senare hustru, Elisabet Svensdotter, som vid 74 års ålder afled 1678, var en dotter till den förut ofta omtalade Sven Trumslagare, rättare Sven Persson, som var boende vid Lindesås 1585—1615. Af Sten Anderssons barn i första giftet må här till rättelse anmärkas, att en dotter var gift med proberaren Gregorius Verner vid Hällefors silfverbruk, således icke med den förut uppgifna mågen Matthias Bertilsson vid Kungshammaren, hvars hustru alltså tillhörde någon annan, för utg. ännu okänd familj. I andra giftet åter ägde Sten Andersson en förut ej omtalad dotter, nämligen Margreta Stensdotter, gift 1656 med dåvarande komministern i Nora, sedermera kyrkoherden i Ryttern Jacobus Magni Montanus, f. 1607, d. 1666. För öfrigt må förbehållas att, i den serie af lefnadsteckningar öfver Lindes borgmåästare, som en annan gång är afsedd att framläggas, ytterligare återkomma till förste borgmästaren Sten Andersson. Statshjelp och andra förmåner till stadens gagn. Naturligtvis skulle en nyblifven stad på ett eller annat sätt erhålla något slags understöd, för att så mycket fortare komma till rätta med sin ekonomi. Hvad Linde beträffade var behofvet af dylik hjelp desto mera trängande, som 1644 års eldsvåda ju nästan helt och hållet förstörde 3 Noraskogs arkiv I: 2—9. 2 Huru han uppträdde till försvar för hennes heder, omförmäles sid. 92 här ofvan.