215 sadelen, följandes straxt efter sonen Alexanders hustru igenom porten; sedan sköt Velamsson ut sin hustru igenom porten, säjandes: hör du? men om det var med ondska eller ej kunna de intet säja, vridandes hon sina handskar, slåendes han hårdt igen bommen för porten, och sedan prasslade han i spånorna och gick i öfverbyggningen, och litet därefter kom röken och elden följde straxt efter, gåendes hustrun till rålman Gudmund Bengtsson, och kom straxt tillbaka, talandes med mons:r Joris Fassing och Nils Lindman, seendes upp åt byggningen. 3. Joris Fassing och Nils Lindman; som skulle gå till Velamsson med kämnären väl:d Gudmund Bengtssons skriftelige immission, dat. d. 9 hujus, för kreditoren hr Henrik Jakob Hildebrand, ståendes då Velamssons hustru i rådman Per Erssons port, och de helsade henne, och gingo till hennes mans port, följandes. hon med, talandes de med henne om sitt ärende, att de hafva immission att leverera; säjandes hon: sig däraf lorta, men skotten går intet ut [sade hon] förr än han får en dom öfver sig, eller ock h:s excell:s landshöfdingen kommer och utsäger honom, säjandes: vi hafva en karl till landshöfdingen och en till borgmästaren, begärandes det Lindman ville läsa skriften för sig! Svarandes han, vele vi gå in i porten, mor, så vill jag det göra; då sade hon: det slipper hvarken jag eller I in, min man sitter och skrifver, tagandes i skriften, så att hon gick sönder på ett hörn. Mor, det skullen I intet göra, sade Lindman. Gud nåde mig, sade hon, jag rådde intet därföre, jag är så skälfvande, hafvandes sin mans grå rock på armen. Hörandes ock Lindman allena, att han prasslade uti nya byggningen, medan de talte med henne, och vid de ernade skiljas ifrån henne, ropade David Matssons hustru Gertrud: ack, Gud nåde oss, nu är elden i skottens gård; då med ett litet löje sade hans hustru: si, där hafven I det nu, det ock Lindman allena såg och åhörde; och hela gården stod straxt i ljusan låga, gåendes Velamssons hustru därifrån till sin sonhustru, bedjandes henne flytta ut, elden är lös, jemrandes sig med hopklappade händer, och sonhustrun mötte henne utom sin port, och Fassings hustru kom gåendes och detta åhörde: Gud gifve någon ville taga ut min man, jag är rädder han brinner opp. 4. Helge Arvidssons hustru Margreta sade, att hon såg honom med en vaxdukshatt upp uti öfre nya byggningen, som omurad var, kommandes ifrån vestra hörnet, elden, som fullt med hyfvelspånor var, och gick till östra; straxt begynte det att ryka, och hon till skria och ropa, och lopp hem efter ämbar, innan hon igen kom, stod hela gården i ljusan låga. 5. Elias Murmästare berättade sig mött Velamssons hustru vid kapellansgården, sade han åt henne: Gud nåde oss huru nu står till! Svarade hon: gifven eder till freds, det blifver fuller väl; det ock Erik Hofslagare, som henne hinde, hörde henne säga. 6. Stadsnotarien Olof Laurberg berättade, vid han mötte henne och skulle gå och hjelpa elden, sade hon med sammanklappade händer: si, huru det nu tillstår, där han I det. 7. Velamssons dräng Johan Håkansson berättade, att hans husbonde och matmoder viste honom till Ön [därest mågen Johan Staff bor och bergar till hälften], att hjelpa honom slå, och uti tisdags middag kom matmodern till Ön, och när boskapen hemkom om afton, viste hon honom till staden, att se huru där tillstår; elden är lös, sade hon, och månge måste nu lida för en elak menniskas skull. Johan frågade sin matmoder, hvar far är, sade hon: Gud vet om han är lefvande eller död.