235 mer och mer, därtill angreps han af en svår stenpassion och af en ganska smärtfull podagrisk sjukdom jämte flera tillstötande bräckligheter, förorsakade af mycket bekymmer. Till följd häraf blef han nödsakad att efter 11 års direktion enständigt anhålla hos samtliga intressenter om dimission, som ock beviljades efter ytterligare anhållan. Han blef nu af mostern persvaderad att alldeles flytta till henne på Alkvettern och än vidare handhafva direktionen öfver Ålkvetterns tvänne stångjärnshamrar 1 och Silfverhytte masugn tillika med Jerlebruket. Detta skedde hösten 1747 (1745?). Han lät nu sammankalla samtliga Storfors bruksfolk med underliggande torpare och andra, som där hade sina räkningar och som varit under hans styrelse. På utsatt dag och i tillstädesvarande intressenters bevistande uppmanade han dem att utan någon sky och räddhåga för honom uppriktigt och ärligt yttra sig, om de något klagomål hade att andraga emot honom och om han ej tillbörligen vårdat och handterat dem — detta för att slippa allt vidare åtal och klander. Samtliga angåfvo sig ej vara befogade till något klagomåls anförande. I ett efter omständigheterna lämpadt tal tog han nu afsked af de närvarande intressenterna i främmandes och prästerskapets närvaro, därefter af bokhållaren och till sist af bruksfolket, torpare och flera efter hvars och ens värdighet, med förmaning till lydno och hörsamhet och skyldig tjänst emot sitt kära herrskap och den, som nu i hans ställe skulle disponera och vårda dem, och slöt med Guds milderika välsignelses troliga tillönskan, lycka och välmåga öfver alla. Därefter lät han på egen bekostnad genom bokhållaren hela dagen till sent inpå aftonen traktera bruksfolket, torparne och de af allmogen tillstädesvarande med något sill och bröd, 2 tunnor öl och några kannor bränvin samt några rullar tobak. Efter undfången välplägning inkommo de tropptals, aflade sin tacksägelse och bjödo Jerlström valete och farväl. IvV. På Aalkvettern 1747—568. I mars månad 1748 var Jerlström i sällskap med några mosterns barn och arfvingar på fastingsmarknaden i Kristinehamn för att sälja stångjärn. Men handeln måste i görligaste måtto påskyndas, enär expré bud ankom med underrättelse att kära mostern på Alkvettern hade afsomnat 2. 1 Nämligen Lanfors öfre och Lanfors nedre hamrar. Angående såvät deras tillkomst som om bildandet af Alkvetters-godset med underlydande hänvisas till »Noraskogs arkiv» II: 604—606. 2 Enligt Annep, adelns ättartaflor, skulle fru Sara Ehrenpreus aflidit 4 Mars 1746, således två år förut. Detta årtal torde jemväl få anses vara det rätta, emedan den af Jerlström här nedan omförmälda försäljningen af Yxe ägde rum 8 November 1746, då nämligen köpebrefvet därå utfärdades. Jerlström har alltså gjort sig skyldig till någon misskrifning i sina anteckningar,