320 Elfvestorp, hvilken, efter aflagd ed, vittnade att han talade med Bengt om det Anders hade skutit (skuffat?) honom och sålunda sig klagade, det Anders stötte honom omkull att han stötte så illa sitt hufvud, att han väntade sig aldrig kunna förvinna (öfvervinna det onda?). Hustru Ingrid, Ivars hustru i Elfvestorp, berättade att han sprätte hål på svullnaden, som han bekom af det han föll omkull af Anderses stötande, så sade han sig hafva så ondt där utaf, att han intet till fyllest kunde klaga sig, hvilket skedde fjortonde dagen sedan han hade fått hugg, och kände intet sedan sin helsodag. Nils Jönsson, Hans Strifvers hammarsmed 1, vittnade att deras träta kom däraf, att Anders berömde sig hafva besufvit en piga, för hvilket Bengt honom straffade, därför Anders stötte Bengt att (han) föll öfver Peder Vestgötes hustru, så att han hörde hufvudet slog antingen i bordet eller sätet och small högt, men mera hugg bekom Bengt intet. Detta bekände Anders sjelf, dock (att Bengt) intet så illa fått hugg att han skulle dö däraf. Peder Vestgöte berättade han (ej?) hörde hufvudet smälla, men väl såg han, det han (Bengt) föll och stötte sig af det Anders stötte honom för bröstet. Olof Nilsson vid Nora vittnade efter aflagd ed, det han tvänne resor talade med salig Bengt härom, första gången dagen efter han hade fått hugg, andra gången halfannan vecka därefter, och båda gångerna klagade sig Bengt mycket illa för det han, Anders, stötte honom för bröstet, att han (Bengt) föll omkull och stötte sitt hufvud, däraf han hade mycket ondt i hufvudet. Hr Hieronymus, kapellan vid Nora, vittnade att när han hade meddelat salig Bengt det högvärdiga sakramentet, tillsporde han Anders Ivarsson om han skyllte Anders för sin död; svarade Bengt, det är intet så. En half timme därefter afsomnade Bengt. Efter Anders Ivarsson intet var tillstädes, sköts denna saken upp till annat ting. Vid sommartinget 19 Juni 1641 Blefvo inför sittande rätten ente och förlikte Knut Larsson bergsfogden, på salig Bengt Jönssons efterlefverskas vägnar, i Elfvestorp, kärande och Anders Andersson grufvedräng (svarande), anlangande att Anders är i qval kommen för salig Bengt Jönsson, att han skulle vara vållande till salig Bengts död: att oansedt salig Bengt hafver på sitt yttersta gjort Anders Andersson därföre fri, såasom han ock af rätten därföre blef fri erkänd; dock likväl att förtaga den scrupulum (= de skrupler), som i kärandens hjerta inkommen är och till att behålla en god vänskap, lofvade han henne (enkan) åtta riksdaler in specie, och därmed vara åtskilde. Af ett föregående tingsprotokoll framgår att Bengt Jonsson aflidit under hösten 1640. Hans »efterlefverska hustru Anna» blef sedermera omgift med klockaren Anders Olsson i Nora. Detta framgår af ett annat protokoll, för 16 Mars 1653, där det heter: Hustru Anna, Anders Olufeson klockares, gifver tillkänna, att så emedan hon var enka, som sedan hon blef gift, försatt 300 daler kpmt af sina tvänne söners fäderne uti Vestergötland; hvarföre är hon sinnad att gifva sina tvänne söner uti vederlag någon jord af sin arfvejord i Elfvestorp, såsom Nils Bengtsson den ena sonen Backängen och grästomten, såsom ock den lilla sädesvreten med gården; den andre sonen Johan det södra gärdet. 1 Från Kils-Ramshyttan.