346 allmänning att kola, skulle bergsfogden Frumerie stå fritt och öppet dess anställda käromål emot honom vidare att få utföra 1. — Samtel. Pershytte åbor voro i lika måtto af bergsfogden Frumerie till nu påstående grufveting instämde, för det de utan hr bergmästarens och bergsfogdens anordning hafva huggit grufveved af Gyttorps allmänning, efter eget behag och godtycke, påståendes bergsfogden att de för ett sådant djerft förfarande måtte blifva vederbörligen ansedde och straffade, samt hädanefter alldeles förbjudne vid hårdt straff tillgörande att hugga något på allmänningen, innan antingen af hr bergmästaren sjelf eller bergsfogden varder dem tillslaget, hvad och huru mycken skog de skola få hugga, på det allmänningen således måtte blifva konserverad och intet på en kort tid uthuggen och alldeles förderfvad. Till svars inställde sig svarandeparterne samtel., insinuerandes i rätten en supplik, hvaruti de beropade sig på ett ifrån kongl. Bergskollegio ankommet bref af d. 14 Oktober 1695 2, som skall innehålla, att de uppå Gyttorps allmänningsskog skola få hugga deras grufveved, begärandes ödmjukeligen att kunna därvid bibehållne blifva, samt ifrån bergsfogdens emot dem i detta mål anställde klagan befriade, helst efter de af sal. hr bergmästaren Ahlman skola fått tillstånd att hugga, hvarvid de ock skola sig hållit; beklagandes sig för det öfriga, det de varit så olyckelige, att nu varande hr bergmästaren Hertzen intet var då kommen hit till orten, hos hvilken de kunnat, efter deras skyldighet, om förberörde allmännings brukande ytterligare ansökning göra. Bergsfogden Frumerie berättade för rätten, att anno 1697 har sal. hr bergmästaren Ahlman gjort en partition på Gyttorps allmänning. för samtel. intressenterne uti Pershytte grufvor, hvilken partition blef ock nu af honom uppvist och uppläsen, hvaruti befanns, att så många halfstafrums ved blifvit det året hvar och en tillslagne efter proportion, som han haft del i grufvan, begärandes alltdärföre bergsfogden sådant måtte ske härefter åt. Hr bergmästaren lät Pershytteboarne förstå, att dem är väl tillåtet få hugga deras grufveved på allmänningen, men intet efter deras eget behag och godtycke, utan som hr bergmästaren eller bergsfogden i dess ställe hvar och en tilldelar, hvarefter de böra sig rätta. Pershytteboarne supplicerade till rätten att de för denne gången kunde blifva förskonte för deras förseelse. Och som befanns efter noga undersökning, att den ved, som desse Pershytteåboar hafva huggit, var ännu behållen och till grufvebacken framförder, och intet ännu var skingrad: alltså fann rätten skäligt att förskona dem denne gången ifrån det straff, som de eljest bort beläggas med, jemte allvarsam åtvarning, att ingen härefteråt skulle understå sig hugga på allmänningen förr än hr bergmästaren eller bergsfogden hvar och en har tillslagit så mycket han bör hafva, vid 20 d:r smt böter. I lika måtto blef ock förbjudet vid samma vite af 20 d:r smt, att ingen skulle understå sig bortföra den ved han hugger förr än densamma blifver af bergsfogden besigtigad. Och alldenstund så mycket klagas att allmänningen blifver af en och annan uthuggen: ty proponerades af hr bergmästaren om det icke skulle vara rådeligast att en skogvaktare blefve förordnad och tillsatt, som uppå skogen kunde hafva en dagelig uppsigt, och att bergsmännen samtel. till hans lön 1 Det sålunda fordrade beviset hade antagligen företetts, enär denna sak icke omtalas i de följande gruftingsprotokollen. 2 Jfr »Noraskogs arkiv» II: 247, 248.