355 värdigt arresterat, men af bergmästaren för godt funnet och lösgifvet jern, och de senare för det de med tiondejernsframförslen fått vänta öfver sommaren till vintertiden», yrkade åklagaren, »att Broström icke allenast måtte påläggas att återgifva hvad han oskäligen af dessa klagande bergsmän skall uppburit samt betala hvad för hans skull på undersökningskommissionen kostat blifvit, utan ock undergå den plikt, som k. förordningarna och särdeles K. M:ts förordning af d. 25 April 1696 förmår och innehåller». Broström å sin sida anförde häremot, att hvad angår Vestgöthytte hytta samt bergsmännernes vid Gamla Grängshyttan angifna besvär, så skall det vara alldeles obevisligit, att han för de angifna orsaker något det ringaste jern af dem undfått; och hvad de öfriga uppnämda hyttornas andragande beträffar, förmodar han dem till något klagomål emot honom så mycket mindre fog och orsak hafva, som det aldrig med skäl och i sanning skall kunna visas, att han med ringaste trug, tvång, hot eller lockande, eller ock genom något förklaradt missnöje, obligerat dem att för honom mera så kalladt skänke- och gästningsjern tillöka, än de tillförene varit vana att meddela dess antecessorer, utan skall han alltid hafva lemnat uti bergsmännernes fria vilja och välbenägenhet att gifva honom mer eller mindre, litet och alls intet, allt som de sjelfva funnit sin lägenhet vara och utan deras skada och afsaknad kunnat åstadkomma 1, men att han af hyttorna ett eller annat skeppund således, som förmält är, med deras goda och fria vilja undfått och emottagit, det förmodar han så mycket mindre kunna emot honom till någon förgripelse och begången egennyttighet vid dess embete förtydas, som det alltid skall varit i bergslagerna en uråldrig vana och plägsed, hvilken bergsfogdetjensten såsom en rättighet skall vidföljt, att bruksidkarne och bergsmännerne hafva af en god vilja, vid slutet af tackjernsblåsningarna meddelt deras bergsfogdar ett eller annat skeppund tackjern, allt eftersom deras tillverkningar kunnat det tåla, dels därföre att bem:te bergsfogdar vid jernbyten, utom deras embetes skyldighet, hafva ett apart besvär med tillverkningens uträknande och fördelande emellan många däruti intresserade bergsmän, allt efter som deras delar i hyttorna äro större eller mindre; dels ock på det bergsfogdarne därigenom måge hafva något understöd uti deras mycket ringa löner». Broström åberopade till sitt försvar i sådant afseende äfven det förut omförmälda 1671 års bref, och att vederbörande »i stället för det ena öret af hvarje skeppund frivilligt gifvit så mycket jern in natura, som däremot svara kunnat». Utan ett dylikt tillskott skulle han »omöjligen kunnat subsistera», enär han för embetets tillbörliga skötande »måste underhålla och löna en skrifvare» samt till de mångfaldiga och dryga resorna hålla sig 2:ne hästar. Hans löneinkomster under 11 2/3 år, efter afdrag af årliga kontributioner, hade uppgått till endast 553 daler 4 öre smt, som efter hans uträkning blott motsvarade 4 öre 2 pgr smt om dygnet. Däremot aktade han sig visligen för att meddela, att han som »skänkejern» årligen uppburit ett belopp, som väl snarare öfver- än understeg 100 skeppund. 1 I trots af denna förklaring fann Broström sig oförhindrad att till 1728 års häradsting stämma bergsmännen i Nor på dylikt skänkejern, som han uppgaf sig äga att fordra från 1720 års jernbyte. Detta mål hänvisade dock häradsrätten till gruftinget, såsom dess rätta forum.