376 Af föregående adelsbref äro, som här förut i vidimationen säges, gamle häradsdomaren, bergs- och sexmannen Olof Hansson i Kolbergsgården och bergs- och sexmannen Per Olofsson i Vikersgården innebafvare. Bägge äro gamle och ålderstigne män, men af god helsa, ganska hederlig frejd och godt minne, som ock de sjelfve, med hela denna slägten, äro i förmöget tillstånd och i hederligt anseende i orten. De hafva med beskedlighet och full enstämmighet, i bergsfogden Bergströms, och någre af kommissionens svit, närvaro, uppräknat sin slägt på sätt, som bifogade genealogi utvisar, fastän jag måste tillstå, att besynnerligt ser det ut, att en Frans Torbjörnssons son skolat lefva till 1730-talet. Ibland deras berättelser är det, att denne Frans Torbjörnsson skolat, som en ung karl kommit färdandes till Skrekarhyttan, vistats der någon tid, och så gift sig med en rik bergsmansenka, hvilken varit en Xantippa i huset; hvarföre han, till att undslippa en sådan daglig plåga, resolverat sig att rusta sig ut, och i de tiders oroligheter gå med i fält. Detta passar sig ihop med dess första gifte, och att han vid den utrustningen, såsom ung frälseman, fått hertig Karls renovation på sitt sköldebref. Sagan är vidare, att han haft en svart häst, varit borta på 15:de året, och när han då kommit hem, har han haft sin svarta häst i behåll, samt på densamma blifvit af hustrun, som än då lefde, igenkänd. Sedermera har han satt sig neder i Skrekarhyttelaget, återtagit bergsbruksdriften, lefvat väl till slut med sin gamla hustru, och efter dess död trädt i annat gifte, samt vidare uppfostrat alla sina barn uti bergsmannahandteringen. Jag har den äran att vara min herres hörsammaste tjenare . Daniel Tilas. Stockholm den 31 December 1760.» Den föregående skrifvelse åtföljande genealogiska tabell finnes jemväl tryckt såsom bilaga i »Nya Svenska biblioteket» (se följ. sida). Det syåraste misstaget i vidstående tabell är det, att ej mindre än två slägtled blifvit uteslutna. Detta torde icke heller vara så besynnerligt, då man erinrar sig att tabellen upprättats på grund af muntliga uppgifter. De båda sagesmännen voro gamle, Olof Hansson 75 år och Per Olsson 71 år, då de för bergsrådet Tilas berättade sina slägtförhållanden; och huru lätt man af sitt minne kan blifva bedragen torde något hvar hafva erfarit. Visserligen är det riktigt, att slägtens stamfader Torbjörn Pedersson ägde en son Frans Torbjörnsson, som 1596 erhöll förnyadt sköldebref. Men denne Frans hade ock en son, nämligen Torbjörn Fransson, död 1682, hvars son Frans Torbjörnsson, afliden 1700, just är densamme, som de båda sagesmännen måhända erinrade sig från sina barndomsår. Det är den senare Frans Torbjörnsson, som i sina båda giften med Emborg och Ingeborg ägde 8 söner och 4 döttrar — ej blott 3, som i tabellen uppgifves — från hvilka slägten sedermera utgrenat sig. Att samme Frans Torbjörnsson kunde efterlemna en son, som lefde 1730, blir således icke något ovanligt, men väl kunde Tias ha rätt däruti, att i fråga om den äldre Frans Torbjörnsson skulle ett dylikt förhàllande »sett besynnerligt ut».